God morgon världen! Ni har väl inte glömt att borsta tänderna?!

Två gånger per dag annars kommer tandtrollen, det vet minsann Anton.
Idag hade han första lektionen med Tilde om munhygien och hon snappade upp det med stort intresse.

Vår egen lilla G.I Jane är nu ute på nya äventyr. När hon nu bemästrar krypning och står utan problem söker hon ständigt nya utmaningar. Främst handlar det om att ta sig över och förbi olika hinder. Det kan vara Antons leksaker som slängs på golvet eller en stol som står i vägen som blir nästa uppdrag att klara av.

Skulle inte bli förvånad om hon med denna inställning och envishet kan gå inom de närmsta veckorna.
Hej och hå…

De forskare som säger att barn inte utvecklar en personlighet innan de har ett ”språk” har uppenbarligen inga egna barn. Eller så är det just ett språk som Tilde har utvecklat. Fast det är inte direkt några ord, förutom de klassiska; ma-ma-ma, pa-pa-pa och da-da-da.

Nej, största delen av kommunikationen består av ett ihärdigt pruttande med munnen. Det och en massa frustande.

Frustandet, vilket är det bäst beskrivande ord jag kan komma på, började på julafton och har sedan dess bara eskalerat. Det kommer oftast i samband med en ivrig krypmarsch och består av en och intensivt in- och utandning.

Hade hon varit en karaktär i en tecknad film hade hon utan tvekan varit en liten drake med små rökmoln puffades ut ur näsborrarna.

Tilde är ju vår lilla solstråle! Alltid glad och lätt att ha och göra med. Men någonting har hänt.
Nämnde i tidigare inlägg att det tog en evighet att få henne att somna igår. När hon väl somnat dröjde det inte mer än en timme innan hon vaknade på nytt. Så fortsatte det sedan under resten av natten, varje gång hon lyckades somnade om så vakande hon på nytt efter ungefär en timme.

Under dagen har hon inte velat äta och varje gång jag sätter ned henne på golvet gråter hon.

Som sagt, inte alls likt henne!

Det får en ju att tro att något är fel, att hon kanske är sjuk. Men hon har varken feber, hosta, utslag eller något annat som tyder på det…

Kanske är det en ny tand som är på väg? Eller så gör hon helt enkelt en tidig revolt!

Jag hoppas på det första, vill ha min solstråle tillbaka!

Det är ingen hemlighet att jag gärna klär upp Tilde i klänning och rosett och gärna i matchande rosa toner. Och även om jag måste erkänna att jag blir smått köpgalen då jag ser små kläder på små galgar i butiker inser jag ju att det varken är vidare ekonomiskt eller praktiskt att köpa klänningar som hon i slutändan ändå växer ur på ett par veckor.

Så tro det eller ej så återanvänds en hel del av AK’s gamla babykläder.
För en prinsessa klär även i jeans och T-shirt!
Dessutom blir man nästan lite nostalgisk då hon får på sig en den gamla favorittröjan från Antons babytid eller byxorna han tog sina första steg i…

Armybrallorna som Anton fick av farmor är lika tuffa på en liten sessa...


"Rookie of the Year" tröjan från Baby GAP som AK fick av Carina Sundqvist är en annan favorit.

Lite orättvist är det ändå hur väckningen går till här hemma.

Idag blev jag väckt av att Tilde skriker som en galning. Så jag lyfter upp henne, tröstar henne, byter till en ren blöja och bär med henne till vår säng. Då kryper hon tätt intill Jonas.

”Pa-pa-pa!” jollrar hon sött och lägger en hand på hans kind.

Då temat för dagen uppenbarligen blev kläder måste jag självklart få in kidsen på ett hörn också.

Nakenfisen, eller ”kakenfis” som det uttalas på Antonianska, vill ju helst bara springa runt i kalsingar. Så det fick han göra idag, för en gång skull, och det passade hans rock ’n’ roll stil bra då han då och då sprang iväg till sitt rum för att slå några slag på sitt trumset.

(Oj, oj, vart ska detta sluta..? I detta läge skulle man ju vilja fråga Tommy Lee’s mamma om varningstecken. Tror jag kanske ska ta och läsa The Dirt om Mötley Crüe biografi och bekännelser igen…)

Tilde Noelle var i dag klädd i gröna julklapps bodyn från ’tant’ Natalie och halsband i form av majmånads gröna sten som var en julklapp av Gudmor Angelica.

Hur kan man vara så trött att man sover ostört genom påklädning, skumpad i barnvagn över snövallar i kylan, buren in på dagis till skrik och skratt. För att sedan öppna ögonen slött efter en lite väl ivrig puss av brorsan, för att sedan gäspa och somna om…

Hur är det möjligt?

Det finns bara ett svar på den frågan… Jonas gener!

Sju månader, en vecka och två dagar för att vara exakt, det är hur gammal Tilde är.
Inte gammal alls alltså… Men stå det ska hon!

Från att ha krälat runt på golvet som G.I. Joe i flera veckor utan att visat några tecken på att ens vilja ta sig upp på knä och krypa ordentligt så ska hon nu plötsligt stå.
Jodå, flera gånger idag har hon hävt sig upp med stöd och stått krampaktigt med vinglande ben i försök att greppa något…

Hann inte springa och hämta en ordentlig kamera men fick i alla fall det här bildbeviset med mobilen.

Detta är Jonas nya favoritbild då lillasyster äntligen får sin revansch efter alla påhoppningar.

Jag jobbar hårt för att få Tilde att säga mamma.

”Säg mamma..." försöker jag.

Tilde ligger mellan mig och Anton i sängen och ler tandlöst tillbaka utan att säga ett ord.

”Tilde, säg mamma! M-A-M-M-A!” tjatar jag.

”Gegg!” utbrister Tilde.

”Hon kan! Hon säger ditt namn!” jublar Anton.

”Men jag heter väl inte Gegg heller!” sa jag.

”Gegg!” sa Tilde på nytt och sträck ut en knubbig liten hand mot mig.

Så var det med det, ni kan från och med nu kalla mig för mitt nya namn - Gegg.

Ja, Jonas namnsdag glömde jag förståss bort, men att Tilde nu är sju månader hade jag i alla fall koll på.
Ja, i alla fall efter att farmor Anka ringde för att gratta henne!

Snacka om att jag gått och blivit en virrpanna… Känns som dagarna bara flyter ihop och iväg!

När Anton var liten hade jag koll på hans ålder räknat i dagar och nästan timmar. Men jag antar att det ofta är så med första barnet. Oj, jo, kan bara tänka mig hur lite koll jag skulle ha om vi skulle få ett tredje barn. Bäst att vi i så fall döper det till något enkelt så att jag inte glömmer bort vad det heter…

Tilde Noelle sju månader ♥

Om den nya generationen får för sig att starta ett tribute band till KISS, då är Tilde en självklar kandidat som Gene Simmons!
Hon må vara lugnt och tyst, men spexa det kan hon allt! Speciellt med tungan!
Varannan bild sticker hon ut den på och hon kommunicerar väldigt mycket genom att lipa och ”prutta”.

Jag hoppas bara att det är clowngenen som gått i arv och inte är något symtom för Tourettes som Jonas säger…

Idag hade vi en tid hos BVC kl 16.00 med Tilde. Vilket betydde att Anton var tvungen att följa med då dagis redan slutat för dagen vid den tidpunkten och Jonas inte hunnit hem ännu.

Jag var förberedd på en kamp för att få med honom och var därför ute i god tid. Men han skötte sig exemplariskt! Gick snällt och höll i vagnen på vägen dit och var stört förtjust över att få åka tunnelbana. Det gjorde att vi verkligen var där i god tid och fick slå oss ned i väntrummet.

Tilde låg och sprattlade på en lekmatta och Anton började kolla in vad de hade för leksaker. Han hittade en leksak med spegel och hjul som han kom fram till mig med.

”Mamma va är det?” undrade han.

”Jag tror att det är en babyleksak så när bebisen ser sig själv i spegeln så blir den glad”, gissade jag.

Samtidigt var det en bebis som gallskrek och som praktiskt taget hade gjort det ända sedan vi kom dit och en mamma som desperat prövade allt för att lugna den.

Så gullig som han är går Anton fram till mamman och räcker henne babyleksaken.

”Här, han tittar och så glad!” förklarade han sött.

Mamman tittade på honom med en snorkig min.

”Det är ingen han, där är en hon!” poängterade hon och tog leksaken och slängde den åt sidan.

Bebisen fortsatte oavbrutet med sitt skrikande och Anton kom tillbaka till mig med en nedslagen min.

Jag ville bara lyfta upp honom och pussa och krama sönder honom!

”Det var jätte snällt gjort av dig Anton! Jag är jätte stolt över dig!” viskade jag till honom.

Samtidigt hade Tilde fått syn på en liten kille som satt tvärsöver rummet och lekte med en bil. Precis som brorsan sin så tycker hon att bilar är otroligt fascinerande, så med hjälp av många snabba kravlingar var hon plötsligt framme vid pojken.

”Men Gud, vad hon kryper! Hon kan inte vara gammal?” sa en kvinna som jag antar var pojkens mamma.

”Hon är sex månader”, berättade jag.

”Oj, jag har en dotter som är lika gammal, men hon vill inte ens ligga ned på mage! Vad duktig hon är!” sa hon imponerat.
"Tack!" sa jag smickrad.

Så innan vi ens kommit in till läkaren kunde jag genom de här händelserna själv diagnostisera mina kids som något utöver de vanliga. Kan ni fatta att jag kunnat få sådana fantastiskt duktiga barn?!

Stolt!

Nu går det snabbt med Tilde. Plötsligt är tiny Tilde inte så tiny längre. Babykorgen som hon sover i som för ett tag sedan såg gigantisk ut får hon nu knappt plats i. Så därav kom sovplats frågan upp på tal.

Skulle vi flytta in spjälsängen in till vårt sovrum, eller var det dags för Tilde att flytta in till babyrummet?

Vi bestämde oss tillslut för att ge ett försök med att låta henne sova i sin säng i sitt rum.

Det visade sig bli lättare sagt än gjort. Ja, inte för Tilde, hon trivdes och sussade som en prinsessa i sin fina stora säng. Men för lilla mamman.

”Tilde har flyttat ut”, konstaterade jag när jag skulle lägga mig och babykorgen stod där tom bredvid vår säng.

”Jaa…” sa Jonas och blinkade till mig.

”Känns det inte tomt!” tyckte jag.

”Jamen det är ju inte som om hon flyttat hemifrån, hon ligger ju i rummet intill!”

Jo visserligen…

Jag antar att det är en sådan där känslomässig mammagrej som bara andra blödiga mammor förstår.
Vem trodde väl att jag var en av dem? Inte jag i alla fall…

En evighet sedan...


Nutid...

Nu är hon avslöjad… Tilde alltså…

”Vad duktig hon är på att krypa!” sa morfar igår när vi hämtade upp kidsen efter föräldramötet.

”Kan hon krypa?” sa jag och Jonas i mun på varandra.

Jodå, visst kan hon det. Eller krypa kanske är fel ord. Hon hasar sig fram med hjälp av armarna, likt som man ser i lumparfilmer där grabbarna krälar i leran.
Men ta sig fram det gör hon allt, och snabbt. Hon är allt bra finurlig den där Tilde. Undra hur länge hon dolt denna talang för oss..?

AVSLÖJAD!

Brorsan skulle bara veta vad jag gör med hans bilar när han är på dagis...

Det finns många olika typer av föräldrar. Dels verkar det finnas de föräldrar som av någon konstig anledning aldrig tycks vara nöjda över sina barn. Men också den typens motsatser, det vill säga de föräldrar som alltid tycker att deras barn är något ut över det vanliga. De föräldrar som ser talang i den mest talanglösa ungen.

Jag tror jag har tendenser att bli utav den sistnämnda typen.

Bara i dagarna har jag sett flera tecken hos Tilde på att hon är en oerhört försigkommen femmånaders baby.

Häromdagen, när Max och Linnea var över, låg Tilde på mage i soffan mellan mig och Linnea. Då hon efter ett tag kurade ihop sig genom att dra in benen under sig, för att sedan skjuta ifrån. Ungefär som en säl som hasar sig fram. Det hela resulterade i alla att hon förflyttade sig cirka 3cm framåt.

Detta var ju helt otroligt tyckte jag. Linnea som är en väldigt sympatisk person log, vilket var som vatten till kvarn i min övertygelse om att Tilde gjort något helt fantastiskt.

Så igår när tjejerna var över var jag tvungen att skryta om detta på nytt.

”Mmm…” sa Angelica och verkade mer intresserad av någons Facebooksstatus och tittade inte ens upp från min laptop.

Så idag när jag lämnade Anton på dagis och en av fröknarna kom fram och frågade hur det stod till så såg jag min chans.

”Jo, det är bra, men det är mycket som händer nu och så har ju Tilde börjat krypa också!” sa jag.

”Oj!” sa fröken och såg uppriktigt imponerad ut.

Jag log stolt.

”Det var väldigt tidigt att ha så bra motorik” fortsatte fröken.

”Ja, hon har väldigt bra motorik!” sa jag och betonade det hela för att verkligen understryka det.

Samtidigt greppar Tilde nappen som ligger bredvid henne i vagnen och gör ett försök att stoppa den i munnen. Missar, träffar ögat. Missar, träffar andra ögat. Missar en tredje gång och tappar den.

Dagisfröken tittar upp från vagnen och på mig. Plötsligt är det som om det gått ett hål i min fantasibubbla.

Kanske var det så, bara kanske, att jag sett något hos Tilde som inte riktigt var så fantastiskt som jag tolkat det.

Det finns en riks att jag slutar som mamman till den ökända kandidaten till So you think you can dance.