”Är det julafton nu igen?” frågade Anton lyckligt då vi packade ned några paket att ta med över till Max, Linnéa och Izak.

Ja, det är ju lätt att tro då julklapparna fortsätter flöda. Av Max och Linnéa blev vi bortskämda med varsin tröja med ett personligt tryck.

Anton ville genast ta på sig sin med en drake på framsidan, liknande den Jonas har tatuerad på ryggen och med trycket ”Den ovärderlige Kingston” på baksidan. Namnbetydelsen för Anton är just den ovärderlige, så det var ju extra fiffigt.

”Den är asgrym!” bekräftade Anton.

Sedan spenderade vi dagen med att umgås, prata, mysa, busa med ungarna och helt bryta trenden med julmat genom att beställa pizza.

Anton spenderade större delen av dagen på golvet sysselsatt med tågbanan som jag och Linnéa – fast beslutna över att inte behöva ta hjälp av papporna – lyckades bygga efter att ha kliat oss i huvudet, byggt fel, byggt om, men tillslut fått ihop.

Tilde förälskade sig i Izaks gungelefant, polisbil och lilla stol med Spöket Laban, mellan vilka hon sprang fram och tillbaka som en galning.

”Umpa, bumpa! Umpa, bumpa!” ropade hon glatt om och om igen, medan vi försökte lista ut vad ungen egentligen menade.

Izak visade upp sin nya gångstil och roade sig med att fixa håret, sortera mössor och ringa telefonsamtal från hemtelefonen till okända nummer.

Som vanligt blev det alltså mycket fokus på barnen, men också tid för oss vuxna att bara hänga och ta det lugnt. Skönt!

Idag överlät jag och Tina barnansvaret till papporna och spenderade förmiddagen i stan för lite ostörd shopping. Efter att ha sprungit i de flesta affärerna och hunnit med att luncha åkte vi sedan och mötte upp våra Jonasar med kids. I samlad trupp gav vi oss därefter iväg till en inomhuslekpark för att umgås, fika och ha en liten julklappsutdelning.

Anton och Elias lekte som vanligt med största inlevelsen och leenden ända upp till öron då de sprang från ena lekstationen till den andra.

Till och med Tilde släppte på alla hämningar och sprang ivrigt runt som en galning med tungan hängandes ut ur munnen. Medan Emil lyckligt placerades i bollhavet där han kastade bollar och kiknade av skratt.

Men plötsligt ylade Anton av smärta. Han hade fastnat i ett klätternät med foten och trillat. Han grät och gnydde och betedde sig otröstligt ett bra tag, vilket inte är likt honom. Så man kan anta att han faktiskt gjort sig illa ganska ordentligt.

”Hur är det Amton, mår du bättre?” frågade Elias omtänksamt och lade en tröstande hand på hans axel.

Goa lilla unge – det kan man kalla för en kompis!

Glass är gott tycker Tildis!


Det tycker Elias också!


Medan Emil är lika nöjd med bara struten.


Elias och Anton.

Precis som Tina skriver i sin blogg, så blev det inte ett advents firande av den kanske traditionella sorten. Men nog så mysigt då vi, hela familjen, blev bjudna på god lunch och fika hemma hos Tina, Jonas, Emil och Elias.

Anton och Elias lekte på som vanligt i samma busiga, intensiva men konfliktlösa lek som vanligt. Men deras intensitet gör också att de blir helt slut och genom svettiga, vilket i sin tur är anledningen till att de spontan strippar nästan varje gång, om ni undrar varför dessa två för det mesta är barbröstade på alla kort.

Tilde var som vanligt mest intresserad av Tina och därefter katten, eller kanske fikat. Men började så småningom även mjukna upp för Emil som fick en spontan klapp på huvudet då de satt och pillade med leksaker bredvid varandra.
Emil, det lilla charmtrollet visade på nya tricks, som att slå sig för kinderna och ”oja” sig och han kommer säkerligen bli en mästare på bus då han redan nu jobbar hårt för att busa ikapp med de stora busungarna.

Idag blev vi väckta av en ivrig son.

”Är det lördag idag?” frågade han förhoppningsfullt och medan han kröp upp mellan oss i sängen.

”Ja, det är lördag”, mumlade jag och Jonas i mun på varandra.

”Ja! Idag kommer Alias!”

Han menade såklart Elias.

”Ja, idag kommer Elias och hela hans familj hit och äter med middag med oss”, bekräftade jag.

”Ja! Det är lite party!” jublade Anton och gjorde genast några glädjeskutt i sängen.

”Ja, det är lite party faktiskt”, höll jag med om.

Klockan fem kom de punktligt. Fem över fem hade en-meters-killarna redan hunnit dra fram varenda bil som finns, dragit på sig utklädningskläder och vält ut hela legolådan i hallen. Men det är det helt klart värt då de har så himla kul ihop.

Jonas och Jonas ”boundade” snabbt över vår projektor som min Jonas höll på att pilla med och så försvann de in i ett samtal om teknikens alla under, medan jag och Tina och jag tog oss ann köket.

Det blev en okonstlad tacomiddag, med lite spill, lite tjat och en massa skratt.

Men Anton och Elias hade svårt att sitta stilla. Så då de var färdiga satte vi igång projektorn så att de fick titta på ”bio” medan de sörplade pärondricka nedsjunkna bredvid varandra i vår BigBoy.

Tilde och Emil ville också vara med, men föredrog att krypa upp och ned, kasta sig och glida ned för den gigantiska beanbagen, vilket Anton och Elias inte var sena att haka på. Koncentrationen för filmen var därmed snabbt över och så var det full fart på dem igen.

Tilde däckade dock i någorlunda normal tid. Men småkillarna de höll igång.

De drog fram gåbilarna och körde race och krockade in i varandra och väggar medan det skrattade hysteriskt.

Jag tror klockan var runt elva då tillslut kunde manipulera dem med en film att lägga sig i vår stora säng och varva ned. Vilket de efter ett tag gjorde och slutligen snarkade sött bredvid varandra.

För oss vuxna fortsatte kvällen till sent då vi avverkade samtal efter samtal, djupa och seriösa blandade med några mer oseriösa med en massa skämt och skratt.

Slutbetyg – en mycket lyckad kväll!

Ikväll blev vi bjudna på en någorlunda spontan kräftskiva hos Eiwy (Gudmor Angelicas mormor). Att vara spontan är ju inte alltid det lättaste med kids, men den här gången gick det strålande.

Tillsammans med alla systrarna knas, deras respektive och fina Maggan och hennes fina Johan tillbringade vi sedan kvällen runt bordet. Mumsande på kräftor, paj och tårta.

Med ett hockeyproffs och ett pokerproffs i gänget blev det mycket snack om spel och sport (som jag är likvärdigt usel på). Fast jag pratar förståss inte mindre för det (vilket jag kanske borde).

Men som alltid med det sköna gänget blev det en hel del skratt och skämt på varandras bekostnad.

Direkt efter att ha avslutat en lyckad första inskolningsdag drog vi vidare mot nya äventyr. Bara hem och packa om och så iväg mot Tornparken för att möta upp Ida och sysslingarna Nova och Henny.

Vilken fin park! Fast de var svårt att hålla koll på tre ungar som alla gav sig iväg på upptäcktsfärd i egen riktning. Men vi stannade inte så länge då magarna började kurra. Så det blev istället en kort promenad hem till sysslingarna, dit Fredrik strax därefter kom hem.

Kidsen började genast röja runt medan jag försökte hjälpa Ida med att laga till en lasagne. Men jag har sagt det förr och jag säger det igen, någon mästerkock är jag inte. Men det visste såklart inte Ida då hon gav mig ansvaret att tillreda ostsåsen. Men det gick ganska bra tyckte jag och rörde och rörde. Fast tjocknande gjorde den förståss aldrig. Då fick jag ett tips – att sätta på plattan!

Gott blev det i alla fall och Jonas slängde i sig säkert halva lasagnen utan att skämmas. Anton hade såklart inte tid och äta utan ville hellre busa med Henny. Så de två sprang istället iväg och lekte.

Efter en kort stund kunde vi höra Hennys söta stämma och hur hon bestämt regisserade leken.

”Anton! Sätt dig nu ned på stolen så jag kan hamra dig i huvudet!”

Då tyckte jag att det var ett bra tillfälle att titta till dem. Fast de lekte så fint så. Anton satt lydigt på stolen medan Henny försiktigt bankade honom i huvudet.

”Vi leker fitör!” förklarade Anton.

Frisör alltså…

Sedan bytte det plats medan jag självfallet var tvungen att springa för att hämta kameran.

Trötta efter en heldag tackade vi efter maten för en trevlig kväll och gick mot bilen.

”Var det roligt att leka med Henny?” frågade jag Anton då han hoppade in i bilen.

”Ja, vi är två riktiga busungar!” svarade han nöjt.

Jag kan inte annat än  med ett leende hålla med!

Som sagt, nedräkningen till jobbstart är nu inne på sin slutspurt, så jag kände att jag bara var tvungen att få en sista dag med min favvomamma Tina. Snyft!

Lite vemodigt kändes det faktiskt att vi inte skulle kunna ses på det här sättet mer. Så finalen fick bli utmaningen att ta oss till IKEA kommunalt med två barnvagnar och två småttingar.

Men det började bra. Vi hann med busen, på håret och vi båda fick plats. Men sedan satte Emil mamma Tina på prov. Han som annars är en solstråle ville inte sitta i vagnen. Tina fick jobba sig svettig för att försöka göra herren nöjd, men jag kunde inte låta bli att småle hela tiden. För han är så söt! Dessutom blir jag lite nostalgisk då han påminner om en annan liten herre (AK) som också vägrade att sitta i vagnen – nästan jämt!

Jonas ringde nästan precis då vi kommit fram och blev jätte imponerad över att vi var ute så tidigt(?) klockan var kanske halv elva vid det laget. Men det kändes som att tiden bara rann iväg. Vi hann inte mycket mer än att gå igenom varuhuset, shoppa lite och få i oss lite lunch innan vi var tvungna att börja färden hem igen.

Fast innan vi kunde kliva på bussen blev vi först nedblötta av ett plötsligt skyfall för att sedan vandra rakt in i en flugsvärm. Från bussen var det bara att springa raka vägen till dagis för att inte komma för sent. Lagom het vid hämtning alltså, svettig, blöt och flugprydd.

Men det var det väl värt för en sista mammadag med T!

Nu är det inte långt kvar av min mammaledighet. Augusti ut, sedan är man back i business.

Så det gäller att utnyttja dessa dagar. Därför fick Anton vara hemma med mig och Tildis idag och så bjöd vi över Tina och hennes killar Elias och Emil för att hänga allihop.

Anton var ivrig över att få visa Elias sina senaste Bakugans (som han själv knappt vet vad de är för något).
Men Elias var mer intresserad av att kolla in Antons bilar och motorcyklar och tågbanan och kassaapparaten med alla matvaror, och så, vips! Var vardagsrummet fyllt av leksaker. Anton som varit ivrigt ända sedan igår då jag sagt att Elias skulle komma över deltog aktivt en stund i lekandet men ville sedan kolla på film. Så visst, det fick bli en film.

Sedan satt han där och tittade på en hel film utan att röra sig ur fläcken, vilket jag tror aldrig har hänt tidigare.

”Han verkar lite hängig”, sa jag till Tina, men tänkte sedan inte mer på det.

Till lunch blev det en klassiker med makaroner och köttbullar och alla åt med god aptit, utom Anton. För att sedan låta småttingarna ta en tuppis i vagnarna bestämde vi oss för att ta en kortare promenad och kolla in lekborgen som finns på granngården. Det småduggade lite, men vad gör det när man har gummistövlar.

När vi kom fram till borgen blev det liv i Anton igen. Han och Elias for runt, upp och ned, efter varandra och runt, runt. De verkade leka två helt olika lekar, Elias var polissheriff och Anton på dinosauriejakt. Men det gick hur bra som helst. När sheriffen blev attackerad av något osynligt och plötsligt lade sig till synes avsvimmad på olika ställen, ja då var det dinosaurierna som varit i farten och som tur var kunde Anton då med sina magiska krafter väcka honom till liv igen.

Efter någon timmes ös var vi alla trötta och törstiga så vi gick till Ica för att köpa oss något att dricka och fick sällskap av gudmor Angie som gick förbi då hon bor just vid den gården. Vid det laget var Anton helt slut, så jag tyckte det var bäst för oss att gå hem och tackade för oss.

Så fort vi kom innanför dörren gick Anton och lade sig i sin säng. Vilket heller aldrig händer! Så jag kollade tempen och, ja just det... Lite hängig tyckte jag, med 39 graders feber var väl inte det så konstigt!
Heja mamma Sofia!

Som jag visste – det gick ju hur bra som helst att vara barnvakt!

Fast jag kan inte påstå att det var vår förtjänst som barnvakter, för det var Izak som gjorde vårt jobb lätt då han hela tiden betedde sig som den prins han är.

Bästa beviset på det var nog Gudfars respons.

”Jaha, när ska vi ta och skaffa ett tredje barn då?” sa Jonas till mig på morgonen.

HAHA! Jag visste det! För ja, han tyckte att det var rätt mysigt med tre småttingar!

Så om vi i framtiden får vår stora och stökiga familj - som jag tycker verkar så härligt - har vi Izak att tacka för det!

Bara den där magiska medicinen som gör att jag inte spyr i nio månader som ska uppfinnas först då, TACK!

På förmiddagen kom Max och Linnéa med lunch som vi åt tillsammans. Medan vi turades om att berätta om gårdagen passade Tilde på att pröva hur hon skulle se ut i min hårfärg genom att lägga en slinga ketchup i håret. Kanske inte så snyggt, men ganska undrehållande.

Efter en liten stund verkade Izak ha gjort sig hemmastadd och kröp snart runt och busade och skrattade som en i gänget.

”Vi tar en promenad till parken!” föreslog jag som tyckte vi skulle göra något kul för kidsen.

”I regnet?” sa Jonas.

”Ja!” sa jag lycklig över tanken över att få plocka fram Antons gamla söta små gummistövlar till Izak.

Med 50% hot och 50% flirtande lyckades jag tillslut övertala Jonas och vi klädde på kidsen regnkläder och begav oss ut.

Tröttsamt tyckte Jonas och släpade benen efter sig.

Tröttsamt tyckte även Izak och somnade nästan genast då han placerades i dubbelvagnen bredvid Tilde.

Men vi andra, den gummistövelbeklädda maffian hoppade glatt i vattenpölar. Fast efter att ha placerat den sovande Izak i skydd för regent vann vi även över Jonas då han joinade oss i lek i regnet.

Efter en timme gav vi upp och lagom till att vi kom hem för mellanmål vakande Izak. 

Tilde adopterade snabbt Izak som sin nya lillebror för en dag.

Eftersom Izak kryper gick hon ned på knä och kröp bredvid honom, hon hämtade leksaker till honom och vid lunch försökte hon till och med sig på att mata honom. Men Anton protesterade högt då jag skojade om att Izak var vår nya lilla familjemedlem.

”Nej mamma, det är faktiskt Max och Linnéas barn!” sa han allvarligt.

Undra om det är jag själv med mitt gullegullande över alla söta barn och bebisar omkring oss eller om det är Jonas anti-ett-barn-till-propaganda som gjort att Anton blivit livrädd för att hans mamma ska få en knäpp och kidnappa någon annans barn..?!

Så kom det stora eldprovet. Vi skulle vara barnvakter åt Jonas gudson Izak över natten.

Jag kände mig otroligt hedrad över Max och Linnéas förtroende och var övertygad att det skulle gå hur lätt som helst. Dessutom, eftersom jag med nöje skulle kunna tänka mig tre barn i framtiden (om man bortser från att behöva vara gravid, föda och amma) menade att detta skulle få Jonas att inse att tre barn inte alls är för mycket. Men Jonas var skeptisk och en aning nervös.

Izak själv verkade också en aning skeptisk direkt efter själva överlämnandet. Till en början putade underläppen ut så fort han inte distraherades av något, så vi gjorde vårt bästa för att underhålla honom. Vilket faktiskt inte blev så svårt då våra två små cirkusdjur a.k.a Anton och Tilde satte igång.

Fortsättning följer…

Izak ♥

Idag spenderade jag dagen med Tina och våra minstingar. Som vanligt pratade vi om allt mellan himmel och jord, om sådan vi skrattar åt och om sådant som gör oss förbannade. Det är lite som terapi varje gång vi ses faktiskt! Så himla glad att jag har dig vännen!

Tilde & Emil.

När Jonas kom hem från jobbet berättade Anton att vi haft pysslingar på besök. Visserligen är de båda två små och söta som pysslingar, men det han menade var hans såklart hans sysslingar.

På förmiddagen kom nämligen Ida (min kusin) och hennes döttrar Henny och Nova och hälsade på. Vi tog en promenad till Björklundshage där det visade sig att Henny och Anton har mer än blodsband gemensamt då de höll jämna steg då det gällde både bus och prat.

Tilde knatade tystlåtet efter, men kunde inte riktigt hålla tempot och verkade minst sagt en aning skeptisk till att behöva dela på brorsans uppmärksamhet.

Efter att den lilla trion bjudit på sandköttbullar och lerpannkakor började vi alla bli lite sugna på något annat att äta. Så vi promenerade tillbaka hem till oss där vi gjorde en enkel lunch bestående av riktiga köttbullar och spaghetti.

Samtidigt som jag och Ida därefter försökte prata över en kopp kaffe blev vi indragna i en rad olika lekar då kidsen hittat utklädningslådan. Växelvis blev vi därav anfallna av spöken och pirater, för att sedan räddas av Spindelmannen och vänner, medan vi ömsom tilldelades rollen som ”spökmamman” och blev pådragna en gammal Scream mask.

Men då Ida gav prov på sin teatertalang genom att hämta en bok som hon läste med olika röster och inlevelse, så blev det plötsligt ro i stugan. Till och med tillbakadragna Tilde kröp då upp och placerade sig nöjt i Idas knä och visade därmed att de blivit accepterade in i hennes innersta krets.

På eftermiddagen fick vi säga ”hejå” till faster Anna, Calle och lilla Ebbis, då de åkte hem.

Ebba & Calle.

Ebba, Anna, Jonas & Tilde.


Kusin Ebba och faster Anna.

Som vanligt åt vi en massa god mat, men den härligaste måltiden måste ändå ha varit då Calle (krokodilen) hetsade, den annars matkräsna Anton att gapflabbande slänga i sig en hel drös plättar på rekord tid.

Calle har även lärt Anton tidigare hur man äter chips med hela ansiktet vilket han gärna demonstrera hemma och även då vi är bortbjudna. Men som sagt, hämnden är ljuv Calle, vi ska nog kunna lära Ebba ett och annat bus vi med!

Efter fika på bryggan bjöd Ebba på en pizza. Ja, inte den goda sorten. Nej alltså, utav den uppstötande sorten – i farmors (Ebbas mormors!) mun.

Så det var ett uppvaknade och en påminnelse för mig att bebisar inte bara handlar om gullegull och myspys.

Annica tog det i alla fall imponerande bra och Ebba själv verkade väldigt belåten.

Slutet gott, allting gott?!

Vals på bryggan har man ju hört talas om. Men vi fick snare något rock’n’roll liknande.

Farfar må fortfarande vara den som står för musiktalangen i familjen, men har ändå fått konkurrans av en annan entertainer. Medans vi andra tog det lugnt på bryggan hoppade Anton omkring och ”spelade” på gitarr och sjöng egenpåhittade texter om landet, syrran och hans gröna kalsonger.

Underhållande? Ja… Vackert? Inte så värst..!