Idag var jag på BVC med Tildis för att hon skulle få sina första vaccinsprutor.
Jag kommer så väl ihåg när Anton var liten och fick sina. Hur han skrek när han blev stucken, tårarna efteråt, hans svullna små ben och den långa natten med lite sömn och feber. Så idag var jag beredd på det värsta.
Första sprutan i höger ben, Tilde skrek. Det gjorde ont i mig med.
Det är inte bara något man säger, utan det gör verkligen ont i en när man ser ens barn ha ont.
Så andra sprutan snabbt i vänster ben. Tilde spände sig så att jag trodde att hon skulle slita sig ur mitt grepp.
Efteråt tittade hon på mig med stora sorgsna ögon och blicken sa allt;
”Mamma hur kunde du göra så mot mig?”
Sedan lipade hon åt mig med sin minitunga och blåste ut några slembubblor. Jag förtjänade det, det förstod jag. Men sen var det bra…
Kan ni fatta vilken superunge?!

Vi blev klara just i tid för att gå och hämta Anton på dagis.
Storebror var på sitt allra bästa bushumör och vill inte sitta i vagnen. Inte heller ville han gå fin bredvid. Nej, han hade bara intresse för sin lillasyster. Helst skulle ha nog vilja krypa ned i ligginsatsen bredvid henne där hon låg och sov.
”Upp och hoppa Tilde!” ropade han och hängde över henne.
”Låt din syster vara Anton, hon vill sova!”
”Nähä” sa Anton och tryckte sitt ansikte mot hennes.
Jag förstår att det var menat som en kärleksfull gest, men såg mer ut som ett klipp ur Krokodiljägaren då han försöker överrumpla något farligt djur.
”Låt Tilde vara, hon vill sova!” upprepade jag.
”Nähä!” skrek Anton oroväckande nära Tilde små känsliga öron.
Självklart gjorde detta att hon i panik spärrade upp ögonen och tittade förskräckt på sin bror.
”Hon är vaken [kaken] mamma, hon är vaken [kaken]!” utropade Anton förtjust.
Javisst var hon det, och konstigt vore det annars.
Men trots att han nu fått Tildes uppmärksamhet ville han inte sitta stilla i vagnen.