Idag var det en sådan där dag - Anton ville inte gå till dagis!

”Tänk, tänk, tänk!” mumlade jag och knackade mig i skallen likt Nalle Puh.

Att vara uppfinningsrik och morgontrött samtidigt är inte alltid så lätt.

Sedan kom jag på det, manteln!

Genom att övertala Anton att han var en superhjälte med hjälp av den hemmagjorda manteln jag gjort till honom kunde jag fånga in honom i en lek och så, ”svisch” fick jag med honom till dagis.

 

Framme vid dagis uppkom nästa utmaning – Anton ville inte ta av sig manteln!

De andra barnen var först jätte imponerade av hans outfit, men sedan tog en boll som hamnat uppe på taket och fastnat där över deras intresse.

 

Tänk, tänk, tänk! Knack, knack, knack!

Aha! Jag knäppte snabbt loss manteln från Anton och slängde själv på mig den.

”Nu är jag en superhjälte! Ska vi se om jag kan flyga upp och hämta ned bollen?”

”Jaaa!” ropade alla dagisbarnen inklusive Anton.

Jag gjorde några eleganta(?) hopp, men kunde självklart inte få tag i bollen uppe på taket.

 

Men det spelade ingen roll. Kidsen skrattade och Anton hade igen blivet övermanövrerad och han log och vinkade då jag lämnade honom, med manteln på mig.

När jag var framme vid grinden kom en av småtjejerna, Tuva, och sprang i kapp mig.

”Är du verkligen en mamma?” frågade hon och rynkade sin lilla näsa.

”Ja, jag är ju Antons mamma!” sa jag.

”Jamen jag menar en riktig mamma!” sa hon.

”Jamen det är jag! Tror du inte det?”

”Nä!” sa hon och skakade på huvudet sådär överdrivet som bara treåringar gör då man nästan är rädd att det ska tappa balansen och trilla omkull.

”Vad tror du att jag är då Tuva?” frågade jag henne.

”Jag tror du är en supermamma!” sa hon och log sött.

 

Tack Tuva! Jag förstår att det har med mantel att göra men; you made my day!

Dagisfotot har kommit! Som stolt mamma tycker jag såklart att han är den sötaste lilla killen i hela världen!
Syns verkligen att han är en liten linslus!
"Ett, två, tre, krokodiiiiil!" sa Anton när han fick se kortet.
Det var nämligen det fotografen bad dem säga för att få fram deras leenden. Gulligt!

Idag var det gruppfotografering på dagis. Det blir antagligen Antons första och sista, tråkigt nog. Det är nämligen en ny lag som kan komma att träda ikraft inom kort som ska förbjuda fotografering på förskolor. Detta för att inte exponera de barn som har skyddad identitet. Klart att man ska ta hänsyn till de barnen, men det känns ganska ledsamt att tillexempel inte få filma det stundande luciatåget. Men, men…

Anton var i alla fall uppspelt över att få träffa en ”riktig” fotograf. Så han fick vara med och välja ut sin favorit tröja och ville ha håret sprayat i en tuppkam.

När vi sedan klädde på oss för att gå till dagis åkte ju självklart mössan på, vilket han inte verkade tänka på just då. Men när vi kom fram till dagis och han stolt ville visa upp sin frisyr genom att slita av sig mössan var det inte mycket kvar att se. Anton sprang till spegeln och upptäckte till sin förtvivlan att frisyren var platt.

”Mitt hår! Å neej!” tjöt han drog i det allt vad han kunde för att få det att stå rakt upp.

”Det gör inget, du är snygg ändå!” sa jag.

”Men mamma du måste göra så… Pschy, pschy..!” sa Anton och formade handen som om han höll i en sprayflaska.

”Men jag har inte med den Anton. Men du är fin i alla fall!” sa jag och gjorde tummen upp.

”Okej mamma, tumme tutt”, sa han och gjorde tummen upp tillbaka med ett halvdant leende.

 

Ska bli riktigt spännande och se hur det här gruppfotot (ur?)artar sig. Förra gången de försökte ta gruppfoto var de tvungna att lägga ned projektet då kidsen vägrade stå still…

Jag är självklart för jämställdhet och att killar och tjejer ska behandlas lika. Men jag håller inte med dem som säger att vi i grund och botten också är lika till sätt och tänk. Håller du inte med så lovar jag att ett besök till Anton dagis ändar din uppfattning.

Idag var alla kidsen ute på dagisgården och lekte när vi kom. Tjejerna hade hittat en avbruten gran som de släpat hem från skogen och nu lekte att de pyntade och gjorde fin inför julen. Killarna däremot marscherade i ett led runt dem med en av femåringarna i spetsen och tillsammans gastade de i kör;

”Killar är bäst! Tjejer är bajs!”

Tjejerna lekte oberört vidare och jag förundrades över att de inte tog illa upp. Men så såg jag min favorit, komikern Smilla, och hur hon en aning blasé skakade på huvudet åt killarna med en beklagande min för att sedan rycka på axlarna och återgå till sitt. Som om hon förstod att de inte visste bättre och därmed inte var värda att ödsla energi på.

Något som bara fick killarna att ropa ännu högre och stampa ännu mer.

”Killar är bäst! Tjejer är BAJS!”

Dagens skönaste kommentar presenterades av Smilla.

Genom att jag har tid att stanna och busa lite med kidsen på dagis då jag lämnar och hämtar Anton, har jag snabbt gjort mig populär.

”Nu kommer Antons mamma!” ropar de i kör när jag och Tilde svänger in på dagisgården.

Oftast sover Tilde och får ligga kvar i vagnen. Men ibland, som idag, får hon hänga med på armen och hälsa på storebrors dagiskompisar.

Jag blev snabbt omringad av ett gäng treåringar. Vi gick som vanligt igenom rutin fraserna som består utav att alla berättar hur gamla de är. Samt vem som kommer och hämtar dem.

”Jag är tre år, min pappa kommer och hämtar mig idag”, sa Mikael.

”Så du har inte blivit äldre och pappa kommer som vanligt, vad bra!” sa jag.

”Min mormor kommer och hämtar mig idag” sa någon annan.

En mormor eller farmor hämtning ger alltid lite mer status och ett avundsjukt mummel spred sig.

Så kom Smilla fram och ryckte mig i byxbenet.

”Hej Antons mamma!” sa hon.

”Hej Smilla!” sa jag.

Sedan tittade hon på Tilde med en granskande blick, och så på mig igen.

”Har du köpt en ny bebis?” frågade hon sedan.

”Nej, Smilla, det är samma bebis. Men du är en riktig komiker du!” skrattade jag.

”Komiker?” sa hon frågande.

”Ja, kom ihåg det när du blir känd, att det var jag som upptäckte dig!”

”Ja”, lovade hon.

”Det här räknas som ett muntligtavtal nu”, sa jag.

”Jag vet!” sa hon.

Smart tjej!!