Idag var det en sådan där dag - Anton ville inte gå till dagis!

”Tänk, tänk, tänk!” mumlade jag och knackade mig i skallen likt Nalle Puh.

Att vara uppfinningsrik och morgontrött samtidigt är inte alltid så lätt.

Sedan kom jag på det, manteln!

Genom att övertala Anton att han var en superhjälte med hjälp av den hemmagjorda manteln jag gjort till honom kunde jag fånga in honom i en lek och så, ”svisch” fick jag med honom till dagis.

Framme vid dagis uppkom nästa utmaning – Anton ville inte ta av sig manteln!

De andra barnen var först jätte imponerade av hans outfit, men sedan tog en boll som hamnat uppe på taket och fastnat där över deras intresse.

Tänk, tänk, tänk! Knack, knack, knack!

Aha! Jag knäppte snabbt loss manteln från Anton och slängde själv på mig den.

”Nu är jag en superhjälte! Ska vi se om jag kan flyga upp och hämta ned bollen?”

”Jaaa!” ropade alla dagisbarnen inklusive Anton.

Jag gjorde några eleganta(?) hopp, men kunde självklart inte få tag i bollen uppe på taket.

Men det spelade ingen roll. Kidsen skrattade och Anton hade igen blivet övermanövrerad och han log och vinkade då jag lämnade honom, med manteln på mig.

När jag var framme vid grinden kom en av småtjejerna, Tuva, och sprang i kapp mig.

”Är du verkligen en mamma?” frågade hon och rynkade sin lilla näsa.

”Ja, jag är ju Antons mamma!” sa jag.

”Jamen jag menar en riktig mamma!” sa hon.

”Jamen det är jag! Tror du inte det?”

”Nä!” sa hon och skakade på huvudet sådär överdrivet som bara treåringar gör då man nästan är rädd att det ska tappa balansen och trilla omkull.

”Vad tror du att jag är då Tuva?” frågade jag henne.

”Jag tror du är en supermamma!” sa hon och log sött.

Tack Tuva! Jag förstår att det har med mantel att göra men; you made my day!