Kärringen mot strömmen… Ja det uttrycket har jag fått höra ganska ofta, vilket jag inte nödvändigtvis tar som något negativt. Desto mer frustrerande är det då jag märker hur mina kids är precis lika envisa som en själv och ständigt gör tvärtemot det man säger.

”Du behöver inte tjata på mig!” är Antons nya replik.

Fast självklart är det precis det man måste göra. Om och om igen!

Även Tilde börjar bli så pass stor att hon förstår att nej betyder nej. Ändå lyser hennes ögon upp då hon tillexempel öppnar dörren till DVD-skåpet medans man gastar åt henne att sluta.

”Nej, nej, nej Tilde!” tjatar man.

Då vänder hon sig om med ett leende och kastar ut den första filmen ur skåpet, så man måste rusa dit och stoppa henne och stänga skåpet.

Jag förklarar pedagogiskt med gester och enkelt språk att hon inte får göra så. Hon möter min tillrättavisning med en klok blick och jag vet att hon förstår. Men tre sekunder och tre stolpiga steg senare är hon likt förbannat framme vid skåpet igen, och är noga med att se till att jag också ser det, innan hon gör just det jag varnat henne om, igen.

Helt klart att man inte är bossen i sitt eget hus. Detta förstår till och med Anton vilket han gör sig lustig över. För då man har tjatat så man är trött på sin egen röst utan att han svarat eller ens visat att han lyssnar då kan han kläcka ur sig någon smartypants replik som;

”Ja mästare!” eller ”Aj, aj, kapten”, fast vilket han uttalar ”Chai, chai, chapten!”

Å de sägs att barn inte förstår sig på ironi?!

Vem skulle kunna tro att dessa små änglar någonsin sätter sig på tvären?

De senaste hämtningarna på dagis har varit minst sagt besvärliga. Fröknarna har berättat om det ena upptåget efter det andra. Alltifrån rymningar till matvägran och utbrott.

Så idag när en fröken kom fram fick jag genast ont i magen. Vad skulle han nu ha ställt till med?!

Men när hon kom närmare såg jag att hon log stort.

”Vad har ni gjort med Anton! Han har varit helt fantastisk idag!”

Lämningen hade i och för sig gått ovanligt smidigt det måste jag erkänna, men man vill ju inte ta ut något i förskott.
Men då jag gått där ifrån hade han Anton varit på toppenhumör och berättat om sin helg, visat upp sina nya solglasögon och sagt att han älskar sin mamma(!), därefter hade han ätit en rejäl portion vid lunch och haft kul ute på gården.

Så våra ansträngningar i helgen måste ha lönat sig!

För jag och Jonas tog verkligen till oss de råd vi fått av BVC och barnspecialisten på dagis som handlade om trots.

Vi förstod att vår tidigare ”bad cop/good cop”-metod som vi kört med här hemma, då Jonas gormar och jag daltar, bara var att lägga ned.

Så vi förberedde oss inför påsken och långledigheten som om vi skulle ute i krig. Vi gjorde planer, lade upp strategier och gick igenom metoder…

- Och uppenbarligen gav det resultat!

Så genom att ge Anton lite ”egentid” med mamma eller pappa varje dag, vara konsekventa och hålla oss till fasta rutiner, verkar vi ha fått bukt med trotsen.

Eller gör jag precis det jag sa att jag inte skulle göra – tar ut det i förskott…

Häromdagen när jag träffade mammamaffian sa en av mammorna att hon kände sig som en god mor då hon låtit sin minsta vara utan blöja hela dagen och lufta rumpan.

Vilket genast fick mig att känna mig som en hemsk mor!

För inte låter jag mina kids lufta rumpan annat än i samband med bad och möjligtvis ute på Tyvö på somrarna.

Inte konstigt att Anton slänger av sig sina kläder så fort han får chansen och troligen kommer bli nudist som stor. För hans hemska mor lät honom aldrig lufta rumpan innan han var rumsren.

Plågad av mitt samvete åkte därför Tildes blöja av så fort vi kommit hem.

Två minuter senare pryddes vårt vardagsrumsgolv utav både en pöl och en korv.

Då bestämde jag mig för att det var färdig luftat.

Det där med att vara en god mor får jag kompensera på något annat sätt, så är det med det…

Idag gick jag, Tilde och Maja upp till centrum för att shoppa lite påskpresenter, medan Anton var på dagis. Det gick inge vidare… Tilde ville inte sitta i vagnen och jag orkade inte riktigt gå runt och bära på henne hela tiden. Så vi blev lite småsura på varandra.

När vi sedan hämtar brorsan hennes klockan tre är han inte ett dugg intresserad av att följa med hem. Så även vi blev lite småsura på varandra och jag och Maja fick turas om att bära honom för att ens få med honom.

Jag antar att våra barn, beroende på humör, kan fungera både som bästa bebisreklamen och preventivmedlet.

För nog såg syrran en aning lättad ut då jag sa att det var fritt fram för henna att lämna oss…

På kvällen var jag och (faster) Anna på en föreläsning med barn- och föräldrapsykologen Malin Alfvén.

Jag var lite halvskeptisk, om det nu finns ett sådant ord (?).
För hur skulle någon som aldrig ens träffat mina barn kunna lära mig något om dem. Alla barn är ju unika och mina egna alldeles extra extraordinära. Eller?

Jag fann mig ganska snabbt med att skratta igenkännande i hennes beskrivande av olika problematiska familjesituationer.

När hon pratade om trotsåldrar och beskrev fyraåringen med sina humörssvängningar, som kan gå från att känna sig stor och oövervinnerlig till nästa sekund liten och rädd. Som ifrågasätter allt och som börjat grubbla en hel del över döden. Ja då var det som om hon beskrev Anton på pricken.

Alfvén gav även råd om de, enligt henne, tre bästa uppfostringsteknikerna;

Tjat, hot och mutor.

Så kanske vi är inne på rätt spår ändå här hemma i kampen om att försöka lära sina barn något samtidigt som man försöker lära sig att vara en bra förälder.

Är det rätt att jämföra sina barn med varandra eller med andras barn?

Rätt eller ej, så tror jag alla föräldrar gör det medvetet eller omedvetet.

Detta var samtalsämnet på en av våra senaste släktträffar. De flesta menade att man självklart inte skulle hålla på att jämföra då det kan skapa onödig press för både barn och föräldrar.

”Men om ens barn jämt är bäst är det ju inget problem!” sa jag.

”Men Sofia, det är just typsikt dig!” sa min mamma och himlade med ögonen.

Hon är tydligen trött på mina ego-skämt.

Klart att mina barn inte kan vara bäst jämt..! De är bara lite bättre än alla andra!

BTW, ordspråket i rubriken har jag fått från min far, så det kanske förklarar en del ;)

Tilde bankar på Antons lilla synt medan han själv högt sjunger med i takterna till Blinka lilla stjärna – fast med egen text och melodi.

”Blinka här, stjärna där!” ylar han, och hur mycket jag än älskar honom kan jag inte förmå mig att tycka att det ens är en gnutta vackert. Snudd på outhärdligt faktiskt.

”Har du hör den här låten Whip my hair?” frågar Jonas mig.

”Nä, jag tror inte det… Vem är det som gjort den?”

”Will Smiths dotter och det är riktigt grym! Hon kan ju inte vara gammal alls…” sa han.

Sedan sneglade han på våra kids.

”Blinka här och där och var du är!” vrålar Anton medan Tilde har övergått till att försöka äta synten istället för att spela på den.

Så jag antar att vi får styrka musikkarriär från listan på vad vi kan drilla dem till… Next!

Jessica påpekade igår att då resten av kompisgänget skaffar barn så är det Anton som kommer vara den som de andra kidsen ser upp till då han är äldst.

Jonas fick en panikartad blick och jag bad på förhand om ursäkt för alla upptåg deras framtida barn kommer drillas att utföra.

Den sista tiden har vi nämligen pratat mycket hemma om uppfostran och om hur man ska jobba igenom den här trotsigheten som pågår. Jag menar att det är en fas och att det bara är att försöka tala om vad som är rätt och fel till dess att han växt ur fasen och själv inser det. Medan Jonas menar att det krävs andra hårdare metoder, tuktning med hot, straff och skrämseltaktik om så krävs.

Jag tycker hans metod är känslokall. Han tycker min är mesig.

Det största dilemmat just nu är Antons totala brist på respekt för bilar och trafik. I stort sett varje gång vi är ute och går får man hjärtat i halsgropen då han kan få för sig att springa iväg och helst nära bilvägen. Jonas blir så rädd att han blir arg medan jag blir lika rädd men reagerar mer beskyddande.

Jonas tycker att vi ska visa honom ett YouTube-klipp från någon bilolycka för att få Anton att förstå allvaret. Men det har jag sagt blankt nej till då jag tror det skulle vara otroligt traumatiserande. Jag själv skulle inte ens klara av att se något sådan utan att få mardrömmar.

Självklart inser jag ju att min filosofi om att ”belöna det han gör bra istället för att framhäva det han gör dåligt” uppenbarligen behöver tänkas över. Men inte till vilka drastiska metoder som helst…

Så vad gör man? Någon som har något tips..?

Om mitt motto som liten var ”Kan själv!” så är helt klart ”Jag måste!” Antons.

Det är nämligen svaret och anledningen till allt numera.

Oavsett om det handlar om att göra kullerbyttor i soffan, väcka en sovande syster eller försöka klättra upp i skafferiet efter bullar, så är det hans förklaring.

Han måste helt enkelt!

Genom samtal med mamma Tina har jag förstått att hon har det likadant med sin treåring. Så man kan ju hoppas att det bara är en fas som de går igenom.

Fast å andra sidan har jag knappast växt ifrån mitt ”Kan själv!” på långa vägar, så vi får väl se…

Varje morgon är det samma visa.

Jag vaknar av att Anton står i dörröppningen med sin kudde i famnen.

”Vakna (kakna)!” ropar han glatt och gärna några decibel för högt, speciellt för ett morgontrött öra.

Detta väcker oftast även Tilde som i sin tur snabbt skrynklar ihop sitt söta lilla ansiktet och ger ifrån sig ett vrål.

Jag sträcker mig då sömdrucken mot babykorgen och börjar i mörkret leta runt efter en napp att lugna henne med.

Samtidigt hoppar Anton upp i sängen och intar sin självutnämnda plats mellan mamma och pappa. Ibland somnar Tilde om då hon får smak på nappen och lukt på snuttefilten. Men har jag otur skriker hon otröstligt medan Anton gör allt han kan för att sno åt sig en slinga av mitt hår att gosa med. Forsätter Tilde gråta finns det inte så mycket annat att ta till än att gå upp och göra i ordningen nappflaskan åt henne. Slött hasandes ur sängen reser jag mig och går som en zombi mot köket medan Anton hänger på min rygg med hjälp av ett fast grepp om mitt nackhår. Efter att ha värmt, blandat och skakat mjölkersättningen, ofta med en hel del spill, återvänder vi i symbios till sovrummet, jag och min parasit.

Sedan sätter vi oss vid babykorgen och matar Tilde.

Ofta krävs det inte mer än några klunkar för henne att blunda och slumra till.

”Nu sover lillasyster”, konstaterar jag nöjt för Anton.

”Nähä”, dementerar Anton.

”Jo, så nu får vi vara tysta” förklarar jag.

”Nähääää!!” gastar Anton.

Vilket gör att han får rätt, Tilde vaknar och vi får börja om på nytt.

Lite morgon TV i form av Barnprogram kan ibland fungera som distraktion och har man tur vågar man kanske till och med blunda med ett öga.

Men sova det går inte, det vågar man inte. Om man inte heter Jonas förstås, då ligger man med halvöppen mun med en prilla halvvägs ute och sussar sött.  

Idag hade vi dock ett dela. Eftersom vi ska ut ikväll kan det vara skönt att känna sig lite utvilad. Så vi kom överens om att turas om att passa barnen en stund medans den andre får sova ostört.

Så när klockan slog sju väckte jag Jonas så att han kunde ta över kidsen och jag fick somna om. Sedan sov jag gott i två timmar innan jag vakande av mig själv. vilken skön känsla! Tänk då man back in da days kunde sova till två på eftermiddagarna… Det var tider de.

Men utvilad klev jag i alla fall upp och drack mitt kaffe som Jonas hällt upp och låtit svalna. Kallt och gott, precis som jag vill ha det! (Obs! detta är inget skämt, kaffe skall drickas kallt och med minst en deciliter mjölk, mums!)

Anton intog snabbt sin vanliga position hängandes över min axel med fingrarna inflätade i mitt hår och Jonas återvände till sängen för sitt sovpass.

Förhoppningsvis gör detta att vi orkar hänga med våra homies tempo ikväll. Planen är att alla gamla kompisar ska träffas vid Fridhemsplan med något att åka på. En cykel, skateborad, kickbike eller vad man nu vill, och sedan ska vi rullandes ta oss genom staden och olika krogar. Kommer bli riktigt kul tror jag!

Faster Anna och Calle ställer upp som barnvakter så jag är säker på att kidsen kommer ha det minst lika kul!

Nu är det snart dags att väcka Jonas, så vi hörs lite senare…

När det gäller att få Anton att göra tråkiga måsten, som äta, sova, borsta tänderna och tvätta sig, så försöker jag vara påhittig. Men oftast slår det bakut.

Anton vill inte äta
Mamma går och köper roliga bestick i tron om att kunna ta babyversionen av ”bilen vill parkera i garaget” till en högre nivå.

Påföljder, matstänk över tak och vägg då bilgaffeln och traktorskeden gasat genom tallriken med köttbullar och makaroner, slirat genom lite ketchup och kraschlandat i mjölkglaset.
Upplösning, pappa hämtar trasa och rengöringsmedlen medan han kastar onda blickar mot mor och son.

Anton vill inte borsta tänderna
Mamma går och köper en batteridriven Spiderman tandborste med förhoppningar att Anton ska bli lika fascinerad av denna som han är av Jonas eltandborste.

Påföljder, tandborsten älskas intensivt i flera timmar och får hänga med på allt och borsta både det enda och det andra. Det vill säga tills kvällen kommer och det faktiskt är dags att borsta tänderna, då batterierna ger upp och dör. Så var det slut på det roliga.
Upplösning, pappa får dela sin tandborste med Anton (då unga herrn nu prompt bara vill borsta med en som låter) medan pappa kastar onda blickar mot mor och son.

Anton vill inte tvätta sig
Det är absolut inget problem att få Anton att hoppa i badet, protesten kommer då det är dags att tvåla in sig.
Mamma går därför och köper tvålar i dyra förpackningar föreställande Blixten, Shrek och andra favoriter i tron att detta ska locka till roligare rengöring.

Påföljder, en obevakad sekund töms hela tvålen i badkaret och fyller därmed det, samt resterande del av badrummet, med skum.

Upplösning, pappa får offra sig själv och sin handuk till att torka badrumsgolvet medan han kastar onda blickar mot mor och son.

Ibland vore det kanske bättre att vara konsekvent som Jonas och köra med den gamla klassikern;
”Nu gör du som jag säger!”
Men jag antar att jag är för mycket barn själv att jag inte riktigt platsar för den typen av roll.
Så jag får nog räkna med en hel del onda blickar framöver också…

Under semestern har Anton fått gå utan blöja och det har faktiskt gått överraskande bra. På landet där han kan springa omkring naken pinkade han mer än gärna mot någon buske. Hemma har han också börjat få grepp om det och gillar att sitta på pottan eller med hans ”pottsits” på stora toaletten så att han kan spola själv.
Men så började dagis och allt verkar vara som bortglömt…

Hur gör man egentligen för att få den bästa potträningen?
Känns som vi testat allt…

Han har försökt vara pedagogiska och låtit honom vara med och välja sin egen potta.

Vi läser böcker om toalettbesök som Max potta och favoriten Bajsplutten.
Hemma hos mormor och morfar brukar Anton också ofta titta i boken Sofi får en potta. Där Ann Forslinds fina illustrationer visar hur Sofi undersöker pottan.
”Ska man ha Pottan på huvudet?”
”Ska man ha den som trumma?”
”Nej!” är det då självklart tänkt att barnen ska svara.
Men då man frågar Anton detta nickar han istället med ett stort leende.
”Ja, pottan på huvudet! Rolit!”

Vi har köpt tuffa kalsonger med roliga motiv…

Vi har till och med erbjudit mutor i form av glass och leksaker. Ja vi har som sagt gjort allt vi kan komma på. 

Alla säger i och för sig att det tar längre tid för killar att lära sig gå på toaletten än tjejer.
Varför kan man undra?
Jag tror jag fick en hint om vad det kan vara idag.
På dagis är det flera av ungarna från årskull 07 som pottränats utan semester och nu går utan blöja. Idag när jag lämnade Anton så var det en liten tjej som inte hunnit på toaletten. Hon såg jätte ledsen och skamsen ut när fröken hjälpte henne att byta till rent. Ja, man såg på hela henne att hon aldrig mer ville hamna i den situationen.
”Det gör inget, sånt händer” trösta fröken.
”Mina favorit byxor” sa flickan olyckligt.
”Det gör inget, de torkar” sa fröken.
Men jag kan garantera att hon kommer gör allt hon kan för att hinna till toaletten nästa gång.
På det sättet reagerar aldrig Anton. Han skäms inte. Han visar mer än gärna upp sina kissiga brallor om han ens väljer att ta sig tid att uppmärksamma det. Lite pink här och där, ingen big deal.
Kan det vara typiskt kvinnligt vs manligt?

På eftermiddagen kom farmor förbi och vi gick tillsammans med Tilde i vagnen och hämtade Anton. Anton var glad och gick och bubblade hela vägen hem med undantag för att stanna och peka eller hoppa på olika stenar och dylikt.
Hemma blev det en fika på balkongen, men inte ens goda bullar kan få den unga herrn att sitta och ta det lugnt längre. Han ville leka. Så vi plockade fram lekleran och lät kreativiteten flöda. Det blev stjärnor med glada munnar och sniglar med rumpögon.