Kärringen mot strömmen… Ja det uttrycket har jag fått höra ganska ofta, vilket jag inte nödvändigtvis tar som något negativt. Desto mer frustrerande är det då jag märker hur mina kids är precis lika envisa som en själv och ständigt gör tvärtemot det man säger.

”Du behöver inte tjata på mig!” är Antons nya replik.

Fast självklart är det precis det man måste göra. Om och om igen!

Även Tilde börjar bli så pass stor att hon förstår att nej betyder nej. Ändå lyser hennes ögon upp då hon tillexempel öppnar dörren till DVD-skåpet medans man gastar åt henne att sluta.

”Nej, nej, nej Tilde!” tjatar man.

Då vänder hon sig om med ett leende och kastar ut den första filmen ur skåpet, så man måste rusa dit och stoppa henne och stänga skåpet.

Jag förklarar pedagogiskt med gester och enkelt språk att hon inte får göra så. Hon möter min tillrättavisning med en klok blick och jag vet att hon förstår. Men tre sekunder och tre stolpiga steg senare är hon likt förbannat framme vid skåpet igen, och är noga med att se till att jag också ser det, innan hon gör just det jag varnat henne om, igen.

Helt klart att man inte är bossen i sitt eget hus. Detta förstår till och med Anton vilket han gör sig lustig över. För då man har tjatat så man är trött på sin egen röst utan att han svarat eller ens visat att han lyssnar då kan han kläcka ur sig någon smartypants replik som;

”Ja mästare!” eller ”Aj, aj, kapten”, fast vilket han uttalar ”Chai, chai, chapten!”

Å de sägs att barn inte förstår sig på ironi?!

Vem skulle kunna tro att dessa små änglar någonsin sätter sig på tvären?