Idag var första dagen jag lämnade Tilde en liten stund själv på dagis.

Efter att ha skolat in Anton hos både dagmamma och dagis och sedan haft inskolning för Tilde på det gamla dagiset, så borde man vara rutti.

Men konstigt nog var nog det här den enda gången jag faktiskt haft en riktig klump i magen.

Inte för att dagiset inte verkar vara bra - för det tycks verkligen vara toppen!

Utan för att Tilde är så stor och det märks så tydligt hur medveten hon är om att det är det här dagiset som gäller nu.

Hon sörjer det gamla och sina kompisar där, vilket är självklart!

Hon har inte heller träffat någon på nya dagiset som hon riktigt ”klickar” med, och det är synd. Det hade ju annars kunnat fungera som ett dragplåster.

Så det var inte helt ångestfritt att behöva säga hejdå där på dagisgården och gå därifrån medan hon ropade och bad mig att stanna.

Men det gick bra! Fröknarna hade sammanfört henne med en annan fyraårig tjej och de hade lekt ihop i sandlådan och efter en stund hade de börjat fnissa och busa. Det var först när de skulle gå in som Tilde kom på sig själv med att vara i denna nya miljö och då blivit ledsen.

Men då jag en stund senare kom smygande satt hon hopkrupen i en frökens famn och gosade med snuttekaninen och lyssnade på en saga.

Så som sagt, ett steg i taget.

På morgonen var Tilde ledsen och ville inte gå till nya dagis. Jag försökte peppa henne, men det var motigt att gå dit. Väl där gick det bättre.

Det finns många leksaker som tilltalar Tilde där - dockor och dockskåp och massor med böcker.

Så efter en liten stunds lirkandes gick Tilde tillslut med på att lämna min famn och gick och satte sig bredvid en fröken som tagit fram en bok ur vilken hon började läsa högt.

Efter några kapitel hade Tilde lagt sin hand på frökens och jag tyckte att det var så mysigt att se – ett tecken på att hon hittat någon att ty sig till. 

Då var vi äntligen på väg - Mot Korfu och Kavos!

Planet skulle gå sent, tio i tolv, så vi räknade med att kidsen skulle vara trötta. Men det var nog alldeles för uppspelta för det.

Då morfar skjutsade ut oss till Arlanda var det redan långt efter Anton och Tildes normala läggtid.

”Jag är så spänd så jag nästan gråter!” sa Tilde och klämde fram en tår.

Sötnöt!

Väl incheckade tog vi en dricka i loungen och sen bar det av!

Hela flygresan gick jättebra. Tilde somnade rätt snabbt och efter att ha kämpat med att försöka titta både på planets utbud av filmer och våra egna filmer på iPaden – samtidigt – slocknade även Anton.

Vid klockan fyra landade vi och sen följde en transferresa med buss på en timme.

Och tro det eller ej – det regnade!

Vad är det med vädret då jag och Jonas är ute och reser?! Det ska alltid regna!

 

Videon nedan är så söt, för det är väldigt lik den film vi spelade in då vi skulle till Lanzarote – fast med en aningen mindre huvudrollsinnehavare. (Se den filmen här:http://kingstonochnoelle.blogg.se/2012/february/adios-amigos-1.html#comment)