På väg hem efter att ha lämnat Anton på dagis stötte jag på en granne i trapphuset.

”Har du varit ute och joggat såhär på morgonen?” frågade han glatt.

Jag skakade på huvudet utan att förstå varför han gjorde det antagandet.

”Nä, jag har varit och lämnat sonen på dagis”, sa jag.

”Jaha!” sa han och blev full i skratt.

Värst vad han var konstig tänkte jag. Tills jag kom in i hallen och såg mig själv i spegeln.

Pannan var blank av svett och håret stod åt alla håll som om jag sprungit i motvind. Dessutom hade min leggings glidit upp så att de smet åt kring min mammamage tightare är Lance Armstrongs cykelbyxor.

Jahapp, är det den här besynnerliga figuren jag kommer möta i spegeln framöver.

Förr när man kände sig hängig räckte det med att ta en dusch och ta på sig lite mascara så kände man sig fräsch igen. Men det här är en annan typ av hängighet, den kallas ”mammarollen” och lämnar inte mycket tid över till att pyssla om sig själv.

Jag kan förstå att vissa mammor ger upp helt om sitt utseende.

Kämpa Sofia, kämpa, du får inte ge upp!

Tilde piper till och jag väcks ur mina funderingar. Så jag tar upp henne och vyssar henne på en arm medan jag sparkar av mig skorna. Tilde gäspar och somnar om och jag lägger nöjt ned henne i hennes babykorg. Då ringer mobilen. Skit! Alltid…

Det var Jonas som ville vara snäll och kolla läget.

Jag berättar om pärsen att lämna Anton på dagis.

Vissa dagar går det hur bra som helst medans det andra dagar, som idag, inte går alls!

Imorse var det fullt med aktiviteter när vi kom till dagis.

Utomhus höll några ungar iklädda gummistövlar och beväpnade med spadar och krattor på att leka med en vattenpöl.

”Det här ser väl roligt ut!” sa jag till Anton.

”Vill inte!” skrek Anton.

Så vi gick in. Efter att ha bråkat säkert en kvart om att ta av skorna kunde vi förflytta oss från hallen och in till ett av samlingsrummen.

Där satt en fröken och pysslade med några barn. Någon la pussel, en annan ritade.

”Titta vad kul, vill du också lägga pussel Anton?” frågade jag.

Anton skakade truligt på huvudet.

Så jag tar med honom till det stora lekrummet där det var det fullt ös med sång och musik. En fröken spelade gitarr och en annan hoppade runt och dansade.

Men Anton ville inte stanna.

Jag förstår inte?! Jag ville stanna!

Men det är väl bara att vara glad att detta, tack snälla, inte är ett så vanligt förkommande humör.

Jonas hade inte mycket sympati för mig.

”Äh, det är väl bara att lämna honom till någon dagisfröken”, menade han.

Jag valde att inte säga något.

”Ajuste, jag skrev upp oss på en namninsamlingslista om att förbättra dagisgården”, sa jag.

”Varför då?” undrade Jonas.

”Ja, för det kanske finns roligare saker att göra för kidsen än att bara sparka grus”, tyckte jag.

”Nähä!” sa han.

”Joho!” sa jag.

”Som vadå?”

”Jag vet inte… En gräsmatta och kanske buskar och träd eller en ny klätterställning.”

”Nähä!” sa han.

”Joho!” sa jag.

”Men grunden är ju betong, hur ska de plantera på det?”

”Det går säkert att hitta på något!”

”Nähä!” sa han.

”Joho!” sa jag.

”Det kommer inte att gå!” sa Jonas bestämt.

”Joho!” sa jag.

”Nähä!” sa han.

”Jamen då tar jag väl bort ditt namn från listan då!” sa jag uppgivet.

Ibland är skillnaden att prata med Jonas och hans son Jonas Jr hårfin.