Efter att ha sovit tre timmar kan jag inte direkt påstå att jag känner mig pigg.

Men a mom gotta do what a mom gotta do! Det är bara att gå upp när kidsen vill gå upp. Laga frukost när den lilla herren begär det och vagga den lilla damen när hon begär det.

Dessutom får jag väl skylla mig själv som lät gudmor Angie dra med mig på Ken konsert mitt i natten. Men det ångrar jag inte. Den var grymt bra och grymt drag med en känsla som tog en tillbaka till svunna tonårstider och sommarminnen i orten.

Inspirerad av nattens konsert tänkte jag att jag skulle föra musiken vidare. Så jag föreslog för Anton att han skulle be fröknarna spela Ken på sångstunden på dagis.

”Så kan du och dina kompisar sjunga; Vi är grabbar direkt från förorten, and vi bor i västerort!” trallade jag.

”Huh?” sa Anton.

”Känner du inte till Ken från betongen?” frågade jag.

”Ka-kången (=kalsongen)?” sa Anton frågande.

”Nej, betongen. Ken från betongen”, sa jag.

”Ka-kången?”

”Nej, be-tongen” betonade jag.

Anton såg ut att fundera ett tag, sedan sken han upp som han plötsligt förstått.

”Aha, Kens ka-kånger!”