På dagen ville Anton hälsa på där spindelmannen bor. Med det menar han Björklundshage där en stor repklätterställning finns. Så dit bar det av.
Jonas tog med sig skateboarden och tänkte försöka sig på några vändor på rampen.
Väl där dröjde inte länge innan han blev häcklad av några småungar.
”Är du rädd eller?” skrek den äldsta, kanske elva år gammal.
”Nej, vadå då?” sa Jonas.
”Varför åker du inte snabbare då?” frågade en mindre kille.
Men Jonas lät sig inte retas utan började snacka med grabbarna som visade sig vara tre bröder. Det dröjde inte länge innan Jonas var deras nya idol. 

Så jag och Anton fick nöja oss med att leka med varandra. Men det dröjde inte länge innan även Anton hittade en ny kompis, jämngamla Einar. Hans mamma, som likt jag själv, sprang efter honom, var jätte trevlig och vi satt och pratade en stund.

När småpojkarna (Anton, Jonas och deras kompisar) började bli trötta var det dags att säja hejdå och röra oss hemåt.
Hemma hann vi dock knappt pusta ut innan pappa ville dra med oss ut på nya äventyr. Han hade fått mersmak för skateboard och ville åka till parken i Alvik med grabbarna grus.
Visst, visst, stress, stress, packa, packa!
När alla vara klara ätna, skitna, rena och utanför dörren, då – Pang! Punktering på vagnshjulet, igen!
Bara att börja om. Ja, ja, stress, stress, packa ur, packa ur!
Ner med gamla vagnen från vinden. Så kan det gå. Suck, suck, stress, stress, packa, packa!
Så var vi äntligen på väg. Anton hade på något konstigt sätt hittat nya krafter och var ivrig över att få åka tunnelbana. Tilde tyckte inte alls det var något kul.
Framme efter all stress och allt bök var vi ändå först på plats. Sedan visade sig att alla bangade utom Max. Men vi hade kul ändå. Särskilt Anton.

---

Känns inte som om det här var så längesen? Eller?

Foto: 2008-08-01