Efter att ha lämnat Anton på dagis kom pappa (morfar Anders) och hämtade mig och Tilde.
Planen var att vi, tillsammans med Maja skulle åka till Fotografiska. En kul grej eftersom vi alla gillar foto.
På väg att plocka upp Maja ringer pappa för att kolla hur långt hon kommit. Inte alls visar det sig. Hon låg och sov!
Morr, småsyskon!!

Tillslut hasade hon i alla fall ur sängen och ned till oss i bilen. Sedan övningskörde hon hela vägen till Stadsgårdshamnen.

Det som lockat mig till museet var min favorit fotograf Annie Leibovitz med sin utställning: A Photographer’s Life 1990-2005.

Jag tycker hon lyckas fånga karaktärer och känslor på ett så otroligt bra sätt.

Många av hennes ikoniska bilder av kända personer var med men varvades med hennes egna privata bilder med nära och kära.

Det här är några av mina personliga favoriter…

Kollade även in de andra pågående utställningarna. Svenske Lennart Nilssons som 1965 var först med att fota ett foster.

Såg också Vee Spears, en fotograf som jag inte kände till sedan tidigare.

Tilde verkade gilla det också. Mest kanske för att det var mysigt att få lite quality time utan konkurrens från brorsan.

Nu vill jag bara åka köpa den där systemkameran som jag önskat mig så länge och hoppa på en Photoshop kurs och bli lika grym jag!

---

På kvällen träffade jag Angie för att ta en promenad. För som jag skrev tidigare har ju vår träning gått sådär.

Men idag, eller ska jag säga inatt, fick vi äntligen våra otränade (men mycket söta) arslen ur vagnen och drog ut.

Eftersom vi bor grannar bestämde vi oss för att mötas, ta en sväng runt vårt område och sen tagga hem. Vi började gå samma väg som vi tagit de tidigare gångerna men kom så småningom till ett vägskäl.

”Kom vi fortsätter hitåt!” sa Angie och började gå rakt fram.

”Okej, men vet du vart den här vägen leder?”

”Nä, men det är lugnt vi lär ju känna igen oss”, menade hon.

”Tror du? Jag lovar att vi kommer gå vilse!”

Till historien hör att jag och Angelica under våra skolår tillsammans gick vilse på varenda utflykt. En gång när vi hade orientering i fyran hamnade vi på ett ställe som inte ens fanns med på kartan. Två timmar efter att vi skulle ha varit hemma började vi känna oss ganska uppgivna. Så medan vi satte oss ned på en sten beredda att svälta ihjäl i skogen startade lärarna en skallgång efter oss.

Tillslut hittade i alla fall vår klassföreståndare oss tack vara att han hört oss sjunga vårt farväl till världen. Bokstavligen! ”Oh happy day” tror jag det var vi sjöng.

En annan gång inte långt senare försvann Angie efter en skolutflykt. Jag kommer inte ihåg detaljerna kring den gången bara att det slutade med att en lärare fick sparken.

Efter det fick vi två alltid gå med en lärare så fort vi skulle någonstans med klassen.

Så ni kanske förstår att jag var lite osäker när vi nu gav oss ut på okänd mark.

Men ajaa tänkte jag, det här är ju ändå våra kvarter hur vilse kan vi gå?

Efter våra steg hade jag totalt glömt bort det bekymret och var istället fullt koncentrerad på att lyssna på det senaste inom Angies lovelife. Ytterligare några kvarter och jag hade totalt glömt bort att ens se mig om vart vi var.

”Vart är vi!” sa vi båda i mun på varandra.

Vi försökte lokalisera oss med det var kolsvart ute och inga skyltar fanns att läsa.

”Jomen jag tror det här är vägen som bussen brukar köra till Brommaplan. Alltså ska vi gå åt det här hållet!” sa Angie och pekade på en uppförsbacke.

”Säker?”

”Ja!” sa hon.

FEL!!
Det var inte alls dit vi skulle gå! Vi vart bara mer vilse. Dessutom höll jag på att pinka på mig och Angie hade fått skavsår.

 

Tur att lill’morsan alltid är redo med plåster.

Tillslut lyckades vi på något sätt i alla fall hitta hem, vilket vi alltid gör… Snacka om bra träningspass!

Borttappade bra, men hemma bäst!