--- DELAR AV DETTA INLÄGG ÄR LÖSENORDSKYDDAT! ---
För att ta del av hela inlägget samt bilder -
Klicka här > http://kingstonochnoelle.blogg.se/privat/2010/july/20100710-lordag-robinson-2010.html#comment

Tilde väcker mig klockan fem. Hon är hungrig så jag går upp och gör i ordning en flaska ersättning och matar henne. Tilde slukar alltihopa och somnar nästan genast. Men inte jag.
Idag ska vi åka ut till Tyvö och jag har inte ens börjat packa. Jag börjar fundera vad vi ska ta med oss. Då jag inte kan somna om beslutar jag mig för att gå upp och börja leta fram de kläder vi behöver ta med. Packa, packa, packa.
Men så piper Tilde så jag går tillbaka för att ta hand om henne så Jonas inte ska vakna.
När klockan är nio ligger jag fortfarande och fnular på vad vi behöver ta med oss och Jonas har fortfarande inte vaknat. Jag ringer Annica och frågar vad vi ska ta med oss.
”Ingenting!” svarar Annica som vanligt.
Typiskt, ingen nytta är man till. Annica frågar om jag vill prata med Anton, det vill jag.
”Anton det är mamma i telefon vill du prata med henne?”
”Nej, pappa!” hör jag Anton säga.
Bussigt kompis. Vi säger hejdå och lägger på samtidigt som Jonas vaknar.
Jag berättar att Anton ville prata med honom så han ringer genast upp Annica igen.
”Anton, det är pappa i telefon, vill du prata med honom?” frågar farmor.
”Nej, mamma!” hade han svarat.
Älskade hopplösa lilla unge!
De lägger på och jag börjar genast fråga ut Jonas om vad han vill ha med sig.
”Shorts? Mjuskisbyxor? Jeans? Badbyxor? Finbyxor?”
”Ja, ja, nej, ja, nej” svarar Jonas.
Jag packar ned alltihopa.
”Hur många kalsonger ska du ha med?” frågar jag.
”Fem, kanske”, säger han.
Jag packar ned tio.
”Packar du ned din tandborste och deodorant och sånt du vill ha med dig i necessären sen?” frågar jag.
”Mmm…” svarar Jonas medan jag går och packar ned hans tandborste och deo i necessären.

När jag var färdig med mitt packande tar Jonas över och började lassa in i bilen.
”Asså det är så skönt med den här nya bilen. Vi skulle kunna få plats med att ta med lika mycket till!” säger Jonas nöjt när allt är instuvat.
Jag funderar snabbt om jag ska springa upp och packa med lika mycket till.
Jonas läser mina tankar och skakar på huvudet.
”Okej”, säger jag och hoppar in i bilen.
Men som alltid har jag en sådan där känsla av att jag nog ändå har glömt att packa något.

Efter att vi stannat tre gånger och införskaffat sådant som jag längs vägen kommit på att vi absolut måste ha med oss, var vi i alla fall ute på motorvägen.
Men plötsligt börjar bilarna framför oss att sakta in och det dröjer inte länge innan en ambulans med blåljus kör om oss. Någon minut senare står vi helt stilla. Femton minuter senare står vi fortfarande kvar på samma ställe och Tilde lackar.
”Vad fan!” skriker hon från baksätet.
Eller var det ”Gooh gaah”?
Jag minns inte.
Jag hoppar i alla fall bak till henne och tur var nog det för det dröjde säkert ytterligare en kvart innan vi kunde börja rulla på nytt.
Framme vid bryggan var längtan efter Anton starkare än någonsin och när man fick se hans lilla rufsiga kalufs titta upp ur båten var lyckan total.
”Anton!” skrek jag och pappa i mun på varandra.
Han vinkade glatt och farfar hjälpte honom upp på bryggan.
Jonas släppte dramatiskt allt det han bar på och sprang mot Anton med öppna armar och lyfte upp honom. Det var så fint på något sätt och jag var tvungen att skärpa mig för att inte börja snyfta.
”Hej mamma!” sa Anton käckt när de kom närmre.
”Hej min son!” sa jag och fick bända honom ur Jonas hårda grepp för att själv ge en lika hård kram.
Anton skruvade på sig. Han måste tycka att pappa och mamma betedde sig heltokigt.
Anton körde sedan oss och all vår packning mot Tyvö. Där möttes vi av strålade sol och en lika strålande farmor.

Resten av dagen var vi ute och lekte vi med bilar och båtar i badbaljan. Eftersom solen värmde och Anton stänkte så att han blev blöt fick han gå naken. Så rätt som det var så stannar han upp i sitt lekande och tittar ned.
”Behöver du kissa?” frågar jag.
”Ja”, svarar han, men det var redan försent.
”Det är okej, men nästa gång kissar vi på gräset”, sa farmor.
”Okej” sa Anton.
Efter en stunds lekande och fyra glas äppeljuice senare var det dags igen.
Anton sprang till kanten av altanen och ställde sig i någon slags sumobrottar pose, men kissade faktiskt över kanten.
Det bemöttes av jubel och applåder. Anton såg lika stolt ut som jag kände mig.
”Vart bajsar man då?” frågade jag honom.
”Där!” sa Anton och pekar mot en potta som farmor ställt ut.
”Ja precis!”
Och visst, när vi andra satt och åt då bjöd Anton på en föreställning.
Aldrig har jag varit så glad över att se lite bajs! Vilken kille!
Efter en sådan bra dag och en mysig kväll var det inte svårt att somna.

Nästan på pricken klockan tre vaknar dock Tilde enligt rutin. Jag tar hand om henne och hon slumrar snabbt om. Men inte jag. Det är en fluga som verkar cirkulera kring mitt huvud. Jag sätter mig upp och får nästan genast syn på den skyldiga. Du är död, tänker jag och måttar ett slag. Jag missar…
Flugan flyger hånfullt vidare mot fönstret. Jag följer beslutsamt vidare. Sittandes på myggnätet som täcker det öppna fönstret hittar jag honom och två polare. Ni är döda allihopa, tänker jag och tar sats. Men de är redan bortflugna. Jag fortsätter min jakt i säker en kvart innan jag inser att jag måste byta taktik. Jag tänder lampan över sängen och tänker att ljuset kanske lockar till sig mina offer. Mycket riktigt, här kom en. Med en hård smäll mosar jag honom mot husväggen. Jag känner mig nöjd. Men surrandet av hans polare gör mig påmind om att det inte är över ännu. Jag sätter mig med benen i kors som en indian och väntar. Jag försöker lokalisera var de är och kan identifiera tre stycken. Skit, de är fler än vad jag trodde. Jag lyckas i alla fall drämma till en av dem och det måste ha väckt Jonas för han tittar plötsligt sömndrucket på mig.
”Det är flugor, tre stycken, jag kan inte sova!” sammanfattar jag.
Jonas suckar och vänder sig om för att sova vidare. Men efter en stund med fler dunsar i väggen och lika många missar, inser han förmodligen att jag behöver hjälp, och kliver upp.
”Var är de då?” undrar han.
”De lockas hit av ljuset” säger jag, indianen, och pekar på lampan.
Jonas suckar på nytt.
”De var tre från början, men så döda jag tre och nu är det bara tre kvar!” sa jag.
”Det där var en”, sa Jonas som redan haft ihjäl sin första.
”Bra!” hejar jag på.
”Två… och tre!” fortsatte Jonas.
”Det var alla!” utropa jag nöjt.
Nu kanske jag skulle kunna sova. Då hör vi ett surrande på nytt. Jonas går mot fönstret och lyfter gardinen åt sidan. Där var de, tre stycken!
”Det här är ett evighetsprojekt. Antingen får du ta Tilde och gå in i stora huset, eller också får du lägga dig och försöka sova!” sa Jonas och lade sig i sängen och drog täcket över sig.
Min tur att sucka.
”Ta Tildes hörselskydd då!” sa Jonas.
Det gjorde jag, men eftersom jag inte har ett mini-huvud, som Jonas själv, så var det inte direkt någon skön upplevelse. Jag blundar och kunde höra ljudet av mina egna hjärtslag och innanför mina ögonlock såg jag flugor flyga i formation, likt JAS på Victorias bröllopsdag. Jag kämpar en stund men tar tillslut av kåporna och tittar på klockan, det har gått tretton minuter. Treton minuter och tio sekunder, exakt sedan jag tog på dem. Jag suckar och lägger mig och blundar igen. Jag tycker plötsligt att flugornas surrande har minskat. Kanske att jag kan somna i alla fall?
Då hör jag något nytt. Som ett dovt kurrande. Det är min mage… Plötsligt inser jag att jag är svinhungrig. Jag måste ha någonting att äta, annars kommer jag aldrig kunna sova!
Jag börjar likt ett djur min jakt efter föda.
Jag sliter i påsar och vänder ut och in på de väskor vi tagit med oss. Varför har jag packat så jäkla mycket skit?
I babyväskan hittar jag tillsist några torkade russin som jag glupskt kastar i mig. De smakar grus. Kanske det inte var russin, kanske det var grus…
Då slås jag av en tanke, det måste vara precis såhär det är att vara med i Robinsson.
Strandad på en ö, utsvulten och omgiven av en massa (farliga?) djur.
Jag känner mig nöjd med den parallellen. Lite macho, lixom. Inte alla som skulle klara av det här.
Jag lägger mig ned i sängen igen. Flugorna surrar. Jag tar på mig de illrosa hörselkåporna och tittar upp i taket. Då får jag en känsla av att jag är iakttagen. Ett vilt djur, tänker jag. Det var Jonas.
”Vad håller du på med?” undrar han på nytt, aningen irriterat.
”Jag kan fortfarande inte sova”, förklarar jag.
”Du måste ju blunda fattar du väl!” säger han och vänder sig om.
Jag funderar på att börja beklaga mig, men beslutar mig för att vara tyst.
Jag är rädd att det finns en stor risk att jag kommer bli utröstad på nästa öråd!