Anton har varit hängig och hostat sedan vi kom hem från Tyvö, så han har fått vara hemma från dagis. Idag mådde han dock lite bättre och jag var mer eller mindre tvungen att åka in till jobbet (då de klantat sig med min lön igen), så Anton och Tilde fick följa med.
Alltid en mindre pärs att få gänget klara, men med en massa tålamod och lite simultanförmåga fungerar även det. Så medan jag bytte blöja och klädde på Tilde fick Anton hoppa i badet.
Anton leker och plaskar glatt, kanske lite väl glatt. För när jag kommer för att hämta honom är det blött i hela badrummet.
”Anton stänk inte så, det blir blött överallt!”
Anton flinar finurligt och jag vet precis vad han kommer göra näst, men innan jag hinner avsluta den tanken är jag redan nerblött.
”Anton! Nu är jag ju helt blöt!” klagar jag.
Men Anton bara ler sött.
”Såja mamma, inte fali” säger han och blinkar.
Å vem kan vara bitter på ett sådant charmtroll?

Efter klädbyten och annat bestyr var vi så småningom klara och kunde ge oss av. Anton var uppspelt över att åka tunnelbana [tunbanna], medan Tilde världsvant chillade i vagnen.

På kortservice blev det genast kö på linjen när vi kom då hälften av alla handläggare loggade ut för att få kika på ”underverket”.
Tilde visade sig från sin bästa sida och tog publiken med förtjusning genom att le och jollra sött.
”Min lillasyster! Hon är gullig!” berättade Anton stolt om och om igen.
Men efter en stund tröttnade storebror på att stå i skuggan av syrran och bestämde sig för att ta en joggingtur kring kontoret.
Mamma älgade efter i högsta klackarna medan Tilde snällt fick vänta kvar med sina nyvunna fans.
Fångad, trött och förbannad sprattlade Anton i min famn när vi återvände.
Anki försökte komma till undsättning genom att leta fram ett kvarglömd låda lego. Perfekt, det här håller honom sysselsatt en stund, tänkte jag. Men lådan tömdes snabbt uppochned och logobitar sparkades och kastades över hela lunchrummet där några kollegor, mer eller mindre besvärat, försökte äta sin lunch.
”Inte lego!” skrek Anton och för första gången kände jag mig smått generad över min sons beteende.
”Han är trött, de händer den bäste!” sa tvåbarnsmamman Anki förstående.
Tillslut lugnade Anton i alla fall ned sig och jag fick chans att styra upp mitt ärende. 


Eva, den sötaste av dem alla, kom för att krama på oss.


2007; Eva och en åtta veckor gammal Anton.

Jag önskar att jag hade kunnat stanna en stund längre och pratat med alla. Men jag kände att det inte var rättvist mot Anton som inte bara har varit sjuk utan dessutom kämpar med att inte få sova middag. Så istället styrde vi kosan mot Pressbyrån för att inhandla päron Festis och lite nötter och torkade blåbär.
”Gott, gott, gott!” jublade Anton och så var min ögonsten tillbaka till sitt sanna jag.
Tunnelbane resan hem bestod av att räkna bilar och broar, många blev det.
Det hade hunnit bli sen eftermiddag när vi väl var hemma, men solen var fortfarande stark. Så jag och Anton tog varsin glass på balkongen och letade sedan fram hans gamla badbalja.


”Rolit!”

När pappa kom hem tog vi en skön promenad upp till centrum för att äta middag på en uteservering. Mysigt värre!


En sommarfin dam i hatt.


En liten mamma.


Och en glad pappa.