Babytiden går så fort. Jag vet att alla säger det, men det stämmer verkligen.
Kan knappt fatta att Tilde redan är sju veckor, dagarna har bara flugit förbi.
Från att bara ”ha varit” börjar hon nu ge lite gensvar. Det är jätte kul!

Har man henne i famnen ligger hon och tittar och tittar. Från att inte ha kunnat fästa ögonen möter man nu en stadig blick som nästintill scannar av en. Som om hon studerar varje liten detalj, sökandes efter identifikation. Så ibland stannar hon till och lägger huvudet på sned, som för att säga;
”Men hallå, dig känner jag igen, du är ju min mamma!”
Har man riktigt tur kan man då också få ett leende, och då ler man som ett fån tillbaka och börjar rabbla innehållslösa stolliga fraser som;
”Nämen hallå, hej. Ja hej, hej, heeeeeej!”
Gärna också med sin gällaste mest upp pitchade tillgjorda röst.
Responsen blir ofta en häpen grimas och så återgår hon till den där scannande blicken. På nytt lika sökandes, som om hon ifrågasätter det hon just konstaterat.
”Inte kan väl den här flinande dåren vara min mamma?” 

De senaste dagarna har Tilde lagt till ytterligare en respons i form av ett mjukt jamande läte.
Ja, som den goaste lilla kattungen piper hon rofullt då man jollrar med henne. Så sött!

Men säg inget till farmor bara om att Tilde är en katt, för då får hon nog fnatt.


Hello Kitty!