Idag var det BVC-besök med Tildis och dags för hennes andra vaccination. Det gör alltid lite ont i mammahjärtat när de sticker i ens unge. Men Tilde är en kämpe. Första sprutan reagerade hon inte ens på, vilket fick mig att dra parallellen till Lisbeth Salanders brorsa i Millenniumtriologin. Vilket jag självklart var tvungen att säga till barnmorskan.

”Har hon ingen känsel och det kommer ut bland folk så kommer de säkert vilja testa henne. Blir hon slagen blir hon antingen ett offer eller en slagskämpe själv…” filosoferade jag högt.

Barnmorskan gav mig en klapp på axeln.

”Det är den andra sprutan som svider så den här kommer hon garanterat känna”, sa hon.

Notering till mig själv; tänk först, prata sen!

För visst har hon känsel lilltjejen, och lungor. Vilket vrål! Vilket skrynkligt rött litet fejs.

Så ont i mammahjärtat javisst, men lite lättad var jag ändå att hon inte hade en naturbegåvning för yrket som torped.

En minut senare hade Tilde fått tillbaka sitt leende och jag mitt förnuft. I alla fall för nu…