Idag hade vi en tid hos BVC kl 16.00 med Tilde. Vilket betydde att Anton var tvungen att följa med då dagis redan slutat för dagen vid den tidpunkten och Jonas inte hunnit hem ännu.

Jag var förberedd på en kamp för att få med honom och var därför ute i god tid. Men han skötte sig exemplariskt! Gick snällt och höll i vagnen på vägen dit och var stört förtjust över att få åka tunnelbana. Det gjorde att vi verkligen var där i god tid och fick slå oss ned i väntrummet.

Tilde låg och sprattlade på en lekmatta och Anton började kolla in vad de hade för leksaker. Han hittade en leksak med spegel och hjul som han kom fram till mig med.

”Mamma va är det?” undrade han.

”Jag tror att det är en babyleksak så när bebisen ser sig själv i spegeln så blir den glad”, gissade jag.

Samtidigt var det en bebis som gallskrek och som praktiskt taget hade gjort det ända sedan vi kom dit och en mamma som desperat prövade allt för att lugna den.

Så gullig som han är går Anton fram till mamman och räcker henne babyleksaken.

”Här, han tittar och så glad!” förklarade han sött.

Mamman tittade på honom med en snorkig min.

”Det är ingen han, där är en hon!” poängterade hon och tog leksaken och slängde den åt sidan.

Bebisen fortsatte oavbrutet med sitt skrikande och Anton kom tillbaka till mig med en nedslagen min.

Jag ville bara lyfta upp honom och pussa och krama sönder honom!

”Det var jätte snällt gjort av dig Anton! Jag är jätte stolt över dig!” viskade jag till honom.

Samtidigt hade Tilde fått syn på en liten kille som satt tvärsöver rummet och lekte med en bil. Precis som brorsan sin så tycker hon att bilar är otroligt fascinerande, så med hjälp av många snabba kravlingar var hon plötsligt framme vid pojken.

”Men Gud, vad hon kryper! Hon kan inte vara gammal?” sa en kvinna som jag antar var pojkens mamma.

”Hon är sex månader”, berättade jag.

”Oj, jag har en dotter som är lika gammal, men hon vill inte ens ligga ned på mage! Vad duktig hon är!” sa hon imponerat.
"Tack!" sa jag smickrad.

Så innan vi ens kommit in till läkaren kunde jag genom de här händelserna själv diagnostisera mina kids som något utöver de vanliga. Kan ni fatta att jag kunnat få sådana fantastiskt duktiga barn?!

Stolt!