Jag vakande av ren rutin långt innan klockan som jag ställt på nio ringde. Vad tysta barnen är, tänkte jag. Sedan kom jag på att de sovit borta. Skönt med lite sovmorgon! Så jag vände mig om och hanmade face to face med Jonas. Oj, oj, här stank det gårdagen, illa. Antar att jag själv inte luktade ett dugg bättre. Så med hänsyn till födelsedagsbarnet Victor och resten av familjen Löf hoppade jag istället i duschen för att inte göra den kommande brunchen outhärdlig.

Jonas hade desto svårare att komma upp, men var tapper.

Jag ringde barnvakterna och kollade läget och de bekräftade att det var under kontroll.

När vi en stund senare svängde in på deras parkering stod deras dörr vidöppen och de höll varsin unge, fullt påklädd, i famnen.

”Ni är här!” sa mamma och jag tyckte att jag kunde tyda en viss lättnad i rösten.

”Har det gått bra?” frågade jag.

”Jo, ja, jätte bra, jätte mysigt…” svarade mamma men var väldigt snabb med att langa över Tilde.

Anton sprang själv fram till bilen och passade på att slicka på ena baklyktan.

Jag valde att konfrontera det i tysthet och lyfte honom snabbt därifrån och in i bilen.

”Har Anton skött sig?” frågade jag pappa.

”Ja, jo…” svarade han som samtidigt på eget initiativ öppnat vår bagagelucka och langat in barnvagn och packning.

”Ha det så trevligt på brunchen nu!” sa mamma och pappa i mun på varandra och vinkade.

Jag och Jonas tittade på varandra och hoppade samspelt in i bilen då vi båda fattat hinten.

”Jag sa ju att vi måste uppfostra dem bättre!” sa Jonas anklagade då vi åkte därifrån.

Stackars snälla mormor och morfar…

Anton har byggt en snödrake på mormor och morfars infart.