Jag har alltid varit lite av en anti-jul person. Inte ens som barn var jag speciellt mycket för det, aldrig legat vaken och väntat på tomten eller varit speciellt intresserad av att pynta granen.

Men nu när man själv har kids vill man ju inte på något sätt påverka deras julkänsla, så i år har jag riktigt ansträngt mig för att få det lite ”juligt” här hemma.

Julstakar och jultomtar, jag ni vet hela grejen. Men så när jag gick och småstädade idag tyckte jag plötsligt att det såg lite tomt ut här och där. Jodå, mycket riktigt. Jag upptäcker snart att varenda tomte är försvunnen.

Samtidigt ser jag Anton Kingston springa in till sitt rum och han blir snabbt huvudmisstänkt.

”Vad har hänt med alla tomtar?” frågar jag honom.

”Inget!” säger han, vilket är hans standardsvar på allt numera.

”Jag vet ju att det är du, vad har du gjort av dem?!”

”Jag åt upp dom, de är döa bajskorvar i min mage!”

Okej, fint, jag fattar att han inte har ätit upp dem, men borta är de i alla fall.
Ska jag tolka detta som att anti-jul genen gått i arv? Trevligt då det är hem till oss alla ska på julafton.
Men välkommen hem till familjen Grinch då...