När jag kom för att hämta Anton fick jag hör att han faktiskt bojkottat killarnas tjej-terror och varit mer intresserad av julgranen. Jag vill gärna tro att detta är ett bevis på att jag och Jonas i alla fall har lite gott inflytande trots vår stundom osäkerhet beträffande uppfostringsteknik!

Under hela vägen hem var julgranar det enda han pratade om. Hur långa granar passade i höga hus och hur små granar passade till små killar. Jag kom då på att vi faktiskt har en liten platsgran på vinden, så det nämnde jag. Anton blev helt lyrisk och ville genast hämta den. Jag tyckte att han kunde vänta tills Jonas kom hem för att be honom hämta den då det annars blir ett väldans projekt med Tilde på armen.

”Var é han! Var é lilla lanen?” upprepade Anton som ett eko tills Jonas äntligen kom hem.

Anton störtade ut i hallen för att möta honom.

”Lanen! Lanen! Var é lilla lanen? Vi måste hämta lanen!”

Så de begav sig för att hämta den lådan med julpynt. Anton hoppade upp och ned som en ivrig hund medans jag öppnade kartongen och då jag fick fram den lilla tilltufsade plastgranen slog han förtjust ihop händerna.

”Där é han! Lilla lanen!”

Efter att ha pyntat den med julgransbelysning, julgranskulor och glitter ställde vi in den i Antons rum och tände den. Vi samlades hela familjen runt den och Anton log lyckligt.

”Får jag ta ett kort på dig och granen?” frågade jag.

”Ja!” jublade han.

Så det gjorde jag. Sedan vill han att jag skulle ta ett till där han såg jätte(!) glad ut. Så det gjorde jag. Sedan ville han att jag skulle ta ett till där han skulle se arg ut. Så det gjorde jag utan att riktigt förstå. Sedan ville han ta ytterligare ett där han såg förvånad ut och sedan tokig. Så visst, det gjorde jag. Han är bra knäpp den där ungen, men med ett ganska imponerande minspel.

Anton med sin julgran.


Glad...


Arg...


Ledsen...


Förvånad...


TOKIG!