Medans Jonas passade kidsen åkte jag in till stan för att luncha med världens finaste Eva. Att jag lyckades få ned lite mat mellan skrattattackerna är egentligen otroligt. Å det är alltid så när vi ses…

Kunde jag så skulle jag vilja förminska Eva att ha i en liten ask som man kunde ha i väskan. Så att så fort man kände sig lite nedstämd bara kunde plocka fram henne och låta henne berätta om sin senaste dröm eller kreativa skapelse.

Nere i sin låda skulle hon kunna sitta och pyssla åt mig. Skriva små dikter, göra fina gratulationskort och modellera fram små tiger-rävar i lera. Det skulle jag gilla.

När jag kom hem han jag och Jonas inte mer än att säga hej och hejdå till varandra då han var tvungen att ge sig iväg på ett jobbmöte. Så jag tog över barnpassningen och underhållningen som bestod utav att titta på Disneysånger på youtube. Anton satt blickstilla med enbart huvudet nickandes i takt medan Tilde röjde järnet genom sprattla med benen superspeedat och jollra högt.

Jonas tror att hennes sprattlande tyder på att hon kommer gå i mina fotspår och bli en danstjej. Men det kan lika gärna vara så att hon ärvt farsans känsla för fighting och övar upp sig för att kunna spöa honom i kickboxning. Så det ska bli spännande att se.

Vems fotspår Anton vill gå i är i alla fall inte svårgissat…