Idag var hela familjen med Anton på hans första tandläkarbesök.

Anton grät.

Ja, alltså inte när var där, utan när vi skulle gå därifrån.

”Jag inte gå hem! Jag stanna tanddoktorn!”

För det var ju hur spännande som helst där. Att få sitta i ”helikopterstolen” och få komplimanger för om att vara duktig av söta tandläkaren när han gapade stort, det rockade.

Så ingen tandläkarskräck här alltså, tvärtom!