Äntligen var Jonass jour slut. Men min slitiga vecka då jag fått pröva på hur det känns att vara singelmamma, avslutades med en stor final, en riktig kaos kväll.

Då kidsen turats om att hålla mig vaken till halv ett, kunde jag tillslut krypa i säng.

Jonas var då och lämnade tillbaka jourbilen på jobbet och som vanligt kunde jag inte somnade förrän han var tillbaka. Men så fort han var det somnade jag på stört. Dock hann jag inte slumra många minuter innan Jonas skakade om mig.

”Shit, jag glömde låsa på jobbet, så jag måste tillbaka”, sa han.

Jaja, så låg man på nytt vaken och väntade på att få ro.

Så när han väl var tillbaka var jag helt utmattad och väldigt lättad över att äntligen få blunda. Men på nytt hann jag inte mer än att precis somna in förrän det plötsligt ringde på dörren. Jag och Jonas tittade yrvaket på varandra men skyndade oss sedan till dörren. Där står vår granne som bor en våning över oss, en äldre herre på snart 90år.

”Jaha, vems påhitt är det här?” sa han, rufsig i håret och iklädd pyjamas.

”Vad menar du?” sa Jonas.

”Ja, jag bor ju i Söderberga!” sa han.

”Ja, du bor här i huset men en våning upp”, sa Jonas.

”Jaha, men vems påhitt är det här då?” upprepade han uppenbarligen förvirrad.

Efter att ha försökt prata honom till rätta utan framgång erbjöd jag mig att följa med honom upp. Där stod dörren vidöppen så jag ledde in honom.

”Här bor du!” sa jag.

”Jaha när flyttade jag hit då?” frågade han.

”Ja, jag vet inte riktigt, jag vet bara att vi är grannar”, sa jag.

”Ja, jag känner igen dig, men den där andra han är ny!” sa han och syftade på Jonas.

Jag försökte sedan övertyga honom att han gjorde bäst i att gå och lägga sig, så skulle han se att allt säkert var mindre förvirrande i morgon bitti.

Han nickade och stapplade iväg mot sovrummet, så jag önskade honom godnatt och gick ned till mig.

Jag var vid det är laget mer död än levande, men fick ingen ro att sova. Å lika bra var väl det för vid fyra ringde det på dörren igen. Gubben.

”Jaha, vems påhitt är det här?” sa han.

Vi försökte förklara att han gått fel och att det var andra gången för i natt. Men han verkade inte minnas och började istället prata om sin fru som tydligen satt fast någonstans. Han berättade sedan en osammanhängande historia som syftade på att hans fru skulle vara handikappad och bo i lägenheten mitt emot.

”Ja, och nu är hon fast på scenen!” avslutade han.

”Scenen?” sa jag frågande.

”Ja, scenen!” sa han och började nu bli en aning irriterad på oss.

Ja, och såhär fortsatte alltså natten med påringningar och förvirrade samtal. Totalt skulle jag uppskatta att jag hann få mig cirka en timmes sömn innan det var morgon och dags att få iväg Anton till dagis. Så en aning sliten är man idag…