De senaste gångerna jag kommit för att hämta Anton på dagis har han suttit för sig själv. Inte ledsen eller besvärad på något sätt, men ensam. Så självklart började jag grubbla över det.

Vill han inte leka med de andra barnen, eller får han inte vara med de andra?

Så idag kände jag att jag var tvungen att fråga dagispersonalen.

Först tittade dagisfröken på mig med en frågande blick, men när hon förstod att jag menade allvar log hon lite snett.

”Nja, om jag säger såhär, Anton är nog det barn som är minst ensam av alla barn!”

”Jaha?” sa jag.

”Ja och om han sitter själv ibland skulle jag nog bara tycka att det är nyttigt för honom.”

”Jaha!” sa jag och fattade precis vad hon menade.

Att vara i centrum, överallt och hela tiden vet jag någon annan som ville vara redan på dagistiden. Humm…

Men det gör mig glad att hör att han har många kompisar!