Jag har världens bästa svärföräldrar, så kärleksfulla och alltid hjälpsamma.

Men ibland glömmer de nog bort att deras svärdotter är en överanalyserande neurotiker.

Så när jag på Antons kalas skryter om att lilla Tilde är en så snäll bebis och aldrig gör ett ljud ifrån sig då gör man bäst i att bara nicka instämmande. Men istället sa farfar (som också råkar vara läkare) att anledningen till att en del små barn är tysta kan bero på att de inte hör och därmed inte har något ”språk”.

Detta resulterade i att jag spenderade hela gårdagen med att utföra en rad egenpåhittade hörseltest. Jag prövade att göra olika ljud i olika ljudnivåer och från olika håll för att se om och hur hon reagerade. När jag för tusende gången kröp runt Tilde och hoade som en uggla kom Anton och klappade mig på axeln.

”Mamma, du är koko tokig?” frågade han med en oroad blick.

”Ja, jag är rädd för det!” sa jag.

”Okej…” sa han och strök mig tröstande på huvudet.

Sedan vände han sig till Tilde.

”Mamma koko idag!”

Genast började Tilde jollrandes prata tillbaka.

Då slog det mig. Hon är inte döv, hon är bara jäkligt smart. Varför ödsla tid att prata med idioter som mig när man kan vänta tills en vettig person som brorsan kommer…