Precis utanför dagis finns en brant backe med en slingrig väg som leder ned till en lekpark. I den branta backen finns det också en stor stenbumling som dagiskidsen av någon anledning är otroligt fascinerade av.

Varje dag gör Anton ett rymningsförsök precis när jag är upptagen med att stänga dagisgrinden bakom oss. Allt vad han kan springer han på sina korta ben mot branten. Oftast hinner jag greppa tag i honom innan, men idag var han helt enkelt för snabb. Fort som bara den kutade han upp på den där förbannade stenen. Där stod han sedan och log malligt.

”Gå ned från stenen!” ropade jag som inte ville köra ned med Tilde i vagnen nedför branten.

”Nähä!” ropade Anton tillbaka.

”Jo, kom tillbaka!” befallde jag.

”Nähä, jag måste stå här!” menade Anton trotsigt.

Så jag har inget annat val än att parkera vagnen och gå för att hämta odågan. Men innan jag hann fram blev jag omsprungen av en annan odåga. Dagiskompisen Stig som snabbare än blixten sprungit från sin mamma.

”Stig kom hit!” ropade hans mamma som stod upp i backen med en barnvagn med Stigs lillebror i.

Men Stig var i full färd med att klättra upp för stenen.

Sedan stod de där, partners in crime, Anton och Stig på en sten.

Jag vet inte om Stigs mamma jobbar som gisslansförhandlare men hon lyckades i alla fall få Stig att tillslut att ge med sig. För efter tio minuters förhandling och med överenskommelsen om att Stig skulle få stå på stenen fem gånger imorgon (vilket Stig begärde) kom han tillslut ned.

Själv hade jag slut på både ord och tålamod och klättrade tillslut upp på stenen (på höga klackar som vanligt) och bar den sprattlande odågan tillbaka till en förtvivlad Tilde.

Suck och stön!