När vaknade du senast och slog upp ögonen och tänkte – Åh, äntligen måndag!

Nej det hör inte till vanligheten kanske.

Men det var precis så jag kände imorse. Jag säger bara tack gode Gud för dagis!

Visst älskar jag min son så att jag tror att mitt lilla hjärta ska spricka ibland, men även den bästa mamman behöver en paus då och då. En paus från att bara vara mamma och faktiskt kunna vara lite Sofia också.

Att kunna sätta sig ned och äta en hel måltid utan avbrott eller att kunna gå på toaletten själv, med stängd dörr! Det är lyx!

Efter att ha sträckt på mig tog jag en titt på klockan. Den var strax efter sex. Bara tre timmar tills dagis öppnar och Anton hade inte vaknat ännu. Easy, tänkte jag.

Sekunden senare stod Anton i dörröppningen.

”Här är jag!” kungjorde han högt.

Tre timmar till dagis – hur mycket kan hinna hända?

Jo det kan jag tala om…

Två frukostserveringar, då den första hamnade på golvet, macka och saftsoppa och allt.

Två bad och två klädombyten på grund av spill och kladd.

En häftig diskussion på grund av meningsskillnader beträffande att servera glass till frukost eller inte.

Tre nära döden upplevelser efter hopp från höga höjder. En gång från sängen, en gång från soffan och en gång från köksbordet.

Ytterligare ett klädombyte då herrn, medan jag klädde på Tilde, passade på att ta av sig sin tröja och doppa den i sin mugg med saftsoppa.

Två häftiga kärleksattacker mot lillasyster i form av hårda kramar, men som tyvärr lätt blir lite för mycket för en så liten människa och resulterar i tårar.

Jag skulle kunna fortsätta, men jag vill inte att ni ska tro att jag klagar. För det gör jag inte! Jag bara berättar hur det faktiskt är!

När vi väl har kommit så långt att vi faktiskt står i hallen och tar på oss ytterkläderna tycker jag att Anton kan ta på sig en mössa. För visst känns det plötsligt som att hösten kom på en gång!

Anton säger inte emot utan tar glatt på sig en mössa. Den är svart och han säger att den är tuff. Jag håller med.

Väl ute kommer Anton på att man kan dra ned mössan över ansiktet, hela ansiktet. Jag låter honom hålla på, men det tar en himla tid då han samtidigt ska envisas med att gå själv. Till en början går han försiktigt med armarna ut. Men snart släpper allt och han springer runt som en galning med luvan neddragen.

”Panga, panga!” skriker han och formar tummen och pekfingret till en pistol.

Vi möter en dam som är ute och rastar sin hund. En sådan där ”Jag går med Go-Go på promenad” hund, ni vet!

Hon tittar förfärat på Anton med öppen mun.

Min första tanke är att ursäkta min sons beteende, men känner sedan att jag inte alls har någon skyldighet att göra det. Han är tre och han leker och har kul.

”Panga, panga!” fortsätter Anton att gasta.                            

”Han leker bankrånare!” sa jag till damen.

Hon fnös och drog hunden närmare sig med hjälp av kopplet.

”Du förstår han vill så gärna bli som sin far”, sa jag.

På SKÄMT!

Damen lyfte snabbt upp ”Go-Go” i famnen och gick med snabba bestämda steg därifrån utan att vända sig om.

Anton som hade dragit upp mössan över ögonen tittade på mig med ett lurigt leende och det var som att titta in i en spegel. För jag är helt säker på att jag just då hade precis samma min.

Partners in crime!

Jag och han!

Plötsligt hade jag inte alls någon lust att lämna honom på dagis längre, för vem ska jag då ställa till med trubbel tillsammans med?