Antingen så förstår andra inte min humor, eller så har jag ingen. Eller så är det faktiskt så att man som mamma helt enkelt inte får skämta om vissa saker.

Jag kan bara ta den senaste veckans situationer som exempel…

På Tildes senast BVC besök försökte barnmorskan på nytt övertyga mig om att gå med i en mamma-grupp. Jag som gärna vill välja mina vänner har lite svår att förstå varför jag måste umgås med mammor bara för att jag är mamma själv. Men jag kanske har fel…

Barnmorskan: Om du vill gå i en mindre grupp så har kyrkan en mammagrupp.

Jag: Kyrkan?

Barnmorskan: Ja!

Jag: Ja jag vet inte om de släpper in mig där…

Barnmorskan: Vad menar du?

Jag: Jo jag kallas ju för Satan själv.

En lång tystnad.

Satan själv: Det var ett skämt…

En mamma på dagis kommer fram och börjar gulla med Tilde som ligger i min famn.

Mamman: Hon är så lik dig!

Jag: Va, tycker du? Jag är ju fett mycket snyggare!

En lång tystnad.

Jag: Det var ett skämt…

Också på dagis, samma dag, möter Anton mig med en gigantisk kråka i näsan.

Jag: Du ser het ut kompis!

Dagisfröken: Vänta så hämtar jag en näsduk.

Jag: Skynda dig och ät upp den då innan fröken tar den!

En lång tystnad.

Jag: Det var ett skämt…

Jag har precis beställt kaffe på ett café då cafébiträdet vänder sig till Anton.

Cafébiträdet: Vad vill du ha att dricka då lilla vän?

Jag: Har ni barn latte?

Cafébiträdet: Öh, nä!

Jag: Jaha, då antar jag att ni inte serverar alkohol i barnmuggar heller?

Cafébiträdet: Nej, verkligen inte.

En lång tystnad.

Jag: Det var ett skämt…