Jag vet inte vad det är som har hänt med min vänstra fot. Men min i vanliga fall ganska beniga fot har svullnat upp till sizen av en hobs. Jag började känna av det när jag och Gusmor Angie var ute och gick för två veckor sedan, men tänkte att det kanske bara var skorna som skavde eller något. Men det har bara blivit värre och gör det svårare och svårare att gå.

Eftersom jag är något av en hypokondriker inser jag snabbt hur allvarligt det här är.
Jag ser hela scenariot framför mig. Doktorns allvarliga min när han berättar att de måste amputera min fot. Jag som snyftar till och börjar gråta. Men sådär snyggt, som på film. Inte som i verkligheten med allt hulkande, snor och röda ögon.
Nej, nej, bara lagom dramatiskt vackert ska det vara. Sedan bär de ut mig på en bår från besöksrummet och direkt till operationssalen. Kvar ligger bara mina röda Louboutin klackar som jag (aldrig haft, men) aldrig mer kommer att kunna ha.

Samtidigt, i verkligheten, kommer Jonas hem från jobbet. Med en dramatisk gest visar han fram en omlindad tumme.

”Jag har klämt den i bildörren och den hänger halvt av!” säger han.

”Men guuuuud!” säger jag och haltar fram till honom för att trösta.

”Jag vet inte om den går att rädda men pappa kommer över för med nål och tråd för att sy”, fortsätter han.

Farfar Roffe är nämligen läkare.

Strax därefter kommer Roffe hem till oss. Medan han lindar av bandaget kring tummen är Jonas ansikte förvridet i smärtsamma grimaser. Jag vill inte titta, men måste.

Jag möter Jonas blick och vi vet båda två vad farbror doktorn kommer säga härnäst. Att han måste amputera hela fingret. Men istället ställer han en fråga.

”Har ni några plåster?”

”Plåster? Ja, men ingen kirurgtejp liksom bara vanliga plåster”, sa jag.

”Det blir bra”, säger han.

Jag tittar på Jonas och han ser lika förvånad ut som jag, men jag går i alla fall och hämtar plåster.

Hello Kitty är de enda jag hittar i medicinskåpet, så jag tar med dem.

Efter att Jonas blivit omplåstrad tar Roffe en blick på min fot och konstaterar med ens att det förmodligen bara handlar om att jag haft på mig fel typ av skor.

Jag tittar på Jonas igen och han lyfter blicken från sin Hello Kitty tumme och besvarar min blick med ett besviket uttryck. 

Med såhär dramatiska föräldrar kan ni ju bara tänka er hur våra kids kommer bli!

Får jag presentera ortens drama queen och hennes kung...