Härom dagen ringde det på min mobil från okänt nummer, är man kontrollfreak som jag är det inget man gillar.

I vanliga fall brukar jag inte bry mig om att svara, men Jonas hade sagt att han skulle ringa mig från jobbet så jag var ganska säker på att det var han.

”Vem ringer mig från okänt nummer? Jag dissar privatsamtal!” svarade jag med sång.

Men tydligen var det ingen Kapten Röd fan som ringde för det var helt tyst.

”Eh, hallå?” säger jag.

”Hallå?” säger personen på andra sidan luren.

"Ja?"

”Är du Anton Kingstons mamma?” frågar personen.

”Det beror på”, sa jag för att vara på den säkra sidan.

”Jag ringer från ett produktionsbolag och vi har sett Anton Kingston på en bild och undrar om han skulle vara intresserade av att komma in på en casting för en reklamfilm?”

”I så fall är jag hans mamma!” svarade jag.

Så var det med det, och idag var det alltså dags för castingen. Eftersom vi skulle vara på andra sidan stan klockan halv fem började jag stressa redan vid hämtningen på dagis. Inte blev det bättre av att Anton hade målat sig med blå färg över hela armarna och halva ansiktet.
"Ja, han tyckte det var så roligt att måla", sa dagisfröken.
Mindre roligt tyckte mamma Kingston.

Smile and wave, just smile and wave...

Hemma, badad, äten och snyten väntade vi bara på att pappa Kingston skulle komma hem. Så fort han sedan kom drog vi.
Väl framme visste vi inte vart vi skulle gå, men det löste sig tillslut och vi blev visade att sitta och vänta i ett väntrum.
Där mötte vi familjen rutinerade, som redan varit med i ett antal reklamfilmer. Deras tvååring, Svala, gick rakt fram till mig och lade sin gossehund i mitt knä sedan satte hon sig bredvid mig. Så var jag hennes nya best buddy. Hon såg väl att vi låg på samma mentala våglängd eller nått.

Anton däremot satt inte stilla en sekund. Hur skulle det här gå egentligen?

När det var vår tur följde jag med Anton in i castingrummet där en tjej filma och den andra intervjua.

Medan de berättade vad de sökte; ett litet barn som precis lärt sig borsta tänderna. Var Anton redan på G. Utan att någon av oss hade sett det hade han greppat deras rekvisita bestående av tandborste och tandkräm och klämt ut ungefär halv tuben. De började skratta hysteriskt och Anton log stolt med tandkräm i hela ansiktet och drog nöjt borsten fram och tillbaka.

Sedan var det snabbt över till nästa grej. Anton skulle hålla i en nummerlapp och säga sitt namn medan de tog ett kort. Det gick inte, han stod inte stilla en sekund utan skulle styla och visa sin bästa sida. Sin bakdel.

Ja, som ni förstår lär det kanske dröja innan vår lilla stjärna blir en filmstjärna. Men kul hade vi i alla fall. Efter att de haft casting med 60 barn(!) skulle de höra av sig. Ska försöka svara på ett lite vettigare sätt den gången…