Anton är världens bästa treåring. Han är otroligt godhjärtad, intelligent, artig, ROLIG och sprallig! Men just nu är han stundtals även en väldigt arg och frustrerad treåring.

På en sekund kan hans glada humör skifta till hysterisk ilska och de senaste dagarna har varit minst sagt intensiva.

”Treårstrotset!” säger alla som har barn och ler ömkande då man berättar, ”Det hör till”.

Jo, ja, ett visst motstånd hade man väl räknat med och jag kan ta triviala duster där man har delad mening ifall tillexempel foppatofflor verkligen är de bästa par skorna att ha då det regnar eller vare sig pannkaka lämpar sig som middag varje dag, eller ej.

Men det här ”trotset” som sker just nu är på en helt annan nivå! De senaste dagarna har jag fått utså slag, sparkar, bett och fraser som ”du är dum!” och ”jag hatar dig!” som bara krossar ens mammahjärta i en miljon bitar.

Det kan ske när som helst och yttra sig hur som helst och alltid helt utan förvarning.

I natt vakande han tillexempel klockan tre och väckte hela huset och var förbannad från ingenstans.

Han ville minsann inte sova!

Jag blir så less och matt att jag inte riktigt vet vad jag ska ta mig till medan Jonas reagerar med att bli förbannad. Men vad vi än gör, vare sig det handlar och att försöka avleda, locka, läxa upp eller ignorera, så är det inget som hjälper. Oftast slutar ”anfallen” helt enkelt med att Anton själv är så slutkörd att han somnar, oavsett tidpunkt på dygnet.

Så även i natt. Men efter ett tag vakande han igen och ropade på mig, så jag förberedde mig på en ny attack. Men istället kom han och frågade med sin mildaste röst om han fick ligga nära mig. Det fick han såklart. Sedan låg vi på varsin sida med huvuden tätt ihop och höll varandra i ena handen medan han frenetiskt snurrade en slinga av mitt hår mellan sina fingrar på andra handen, tills han tvärdäckade.

Så tvära kast att jag själv börjar känna mig en aning schizofren. Hör det också till?

Och viktigast av allt; NÄR tar det slut..?!

"Peace!"
- Ja tack!!