Idag vakande jag som vanligt av att Tilde skrek högljutt från sitt rum att hon var vaken. Men redan innan jag kommit in till hennes rum fick jag en känsla av att något var fel och jag tyckte nog att hennes rop lät mindre som hennes vardagliga ”öh, mamma jag är vaken!”-skrik och mer som ett ynkligt rop på hjälp. När jag sedan lyfte upp den tårdränkta Tilde var hon bokstavligen kokhet.

Jag bar inne henne till vår säng och Jonas gick och hämtade tempen, och mycket riktigt, hon hade 39,5 i feber.

Jag och Jonas reagerade som vanligt då något händer barnen… Först lamslagna av oro med en känsla av att man inte har en aning om vad som är fel eller vad man ska ta sig till. Följt av att man börjar överanalysera och går igenom varje tänkbar och otänkbar åkomma innan man faktiskt börjar undersöka barnet efter faktiska symtom. När vi väl kommit så långt var det ganska tydligt att det var munnen som orsakade henne smärta, och någonstans drog jag mig till minnes att det inte är helt ovanligt för småbarn att få feber då det håller på att få en tand.

Efter lite välling och Alvedon somnade i alla fall Lille Skrutt om och när hon sedan vaknade verkade hon mycket piggare och kändes svalare, vilket också tempen bekräftade.

Men vi kände ändå att man kanske skulle ta det lite lugnt idag för hennes skull. Så vi tog oss ut på gården för att ”rasta” Anton, ett måste för att få någon ro i familjen.

Tilde knatade som vanligt efter storebror, men helt klart stördes hon av tandvärk då hon hela tiden var där och pillade och betedde sig superkänsligt och gnälligt.