Så var det slut på semestern och jag vaknade med ett ryck av Jonas väckarklocka (alldeles för tidigt!) med måndagsångest och nackspärr. Japp, jag kunde inte vrida huvudet till höger eller lyfte högerarmen utan att få en strålande smärta genom nacke och ner i ryggen. Härligt!

Bara just därför tror jag Anton envisades med att hela tiden cykla snett bakom mig till vänster då vi var på väg till dagis. Kändes också som om Tilde passade på att vara extra mammig och ville bli upplockad, vilket man tillslut gör för att slippa hennes skrikutbrott.

Men dagen gick trots det ganska fort och vid hämtning var Anton en solstråle och bad om att få leka i parken en stund. Charmad gick jag med på det och busade sedan runt med kidsen, halvlam, tills det var dags för Jonas att sluta jobbet och vi begav oss hem för att äta middag.