Samtidigt som kyrkklockorna började ringa sprang jag och pappa med varsin unge på armen upp för kyrktrappen och öppnade portarna som just stängts. Men vi hann, nästan och försökte smyga in obemärkt under första psalmen. Vilket såklart inte gick obemärkt förbi och som på något sätt blir extra pinsamt för att man är i kyrkan. Med Gud och allt. Har ju inte så mycket kontakt med honom till vardags så jag tänker att när man väl hälsar på i hans hus borde man nog visa upp sig från sin bästa sida.
Men inte jag inte, och mina avkommor verkade inte heller veta bättre. Tilde envisades med att stå upp i kyrkbänken och oblygt peta sig i näsan. Anton uppvisade till en början hopp då han blev fascinerad av psalmboken som han fint började bläddra i. Men självklart höll inte heller det i sig då han råkade tappa den, varav han knyter sin lilla näve och högt utbrister ”Rackarns!”.

Men det var inte bara vi. Det dröjde inte länge innan en av sysslingarna joinade oss i oförskämdheterna genom att högljutt släppa sig, strax följt av en signalen från en mobiltelefon som någon glömt stänga av.

Våra ohyfs åsido var det en väldigt fin ceremoni. Huvudpersonen själv, Matheo, gav prov på mod både vad det gäller att få vatten hällt över huvudet och en mängd blixtrande kameror upp i ansiktet. I själva verket verkade han ganska nöjd med uppmärksamheten, som gjord för en framtid i strålkastarljuset.

Fram tills sista bönen gick allt sedan lysande. Tilde satt i morfars knä som en lite prinsessa, dock fortfarande med ett finger i näsan (hennes nya grej). Anton studerade taket och såg rofull ut, vilket man måste uppskatta då det snabbt kan ändras. Vilket det också gjorde då han plötsligt kom på att han akut bara måste gå på toaletten.

”Snart, snart…” mumlar jag.

Men Anton ställer sig i kyrkgången och gör en Michael Jackson pose. Så jag förstår att det var brottom. Jag har alltså inget annat val att på nytt försöka smyga obemärkt ut genom kyrkportarna.

Jag frågar ett par som står utanför, antagligen nästa på tur för dop, om de vet var det finns toalett. Det vet de inte. Vi springer mot en buske nedanför kyrkan.

”Bra jobbat snoppen!” tycker Anton då han är klar.

Jag håller med om att han är duktig, men med en aning dålig timing.

Vi hinner upp för att höra sista tonerna av psalmen som avslutar ceremonin och stöter på kusin Peter i porten (Matheos morbror). Han mår inte bra.

Efter att ha blivit undersökt av Andreas får han rådet att åka in till närmaste sjukhus med misstanken om att det kan vara blindtarmen som spökar.

Så jag man kan ju säga att det var en händelserik ceremoni tack vara många oregisserade biroller, men med en mycket fin och samlad huvudrollsinnehavare.