Jag gillar att planera, att ha koll på saker och ting. Ska vi iväg någonstans vill jag vara förberedd. Så när vi nu var bjudna på dop i Uppsala för minsta sysslingen Matheo hade jag börjat iordningställa för vår lilla tripp redan flera dagar innan. Presenten var köpt, kidsen kläder hängde framme på galgar, babyväskan var packat med blöjor, våtservetter, lite mutor i form av lördagsgodis till AK och annat nödvändigt. Allt jag behövde och ville var att själv kunna få ta en dusch innan vi skulle iväg.

Men självklart går därför ingenting som planerat. Jonas vaknar och mår dåligt. Han har ont i huvudet och tar verktabletter och vill helst bara gå och lägga sig igen. Men det har vi inte tid med. Det ingår inte i planen. Efter att ha fått tagit min dusch springer jag runt som en yr höna och kontrollerar det jag redan kontrollerat flera gånger innan, presenten, kidsens kläder och babyväskan.

Jonas är redan klar och tar på sig sin kavaj och börjar klä barnen. Jag dubbelkollar presenten och att alla namn på dem som är med på den står med på kortet, det gör de. Det hade inte ändrat sedan jag kollade det igår kväll.

Tilde skriker och vill inte samarbeta med Jonas då han försöker kränga på henne strumpbyxorna. Jag kommer på att det kanske är lite för varmt med strumpbyxor ändå. Jonas slänger en irriterad blick på mig. Jag tänker att han faktiskt inte ser så pigg ut.

Sedan konstaterar jag snabbt att vädret kanske inte håller i sig och att det kanske är bra att ta med strumpbyxorna i alla fall. Jag lägger också ned ett par extra tjocktröjor i väskan.

Tilde gallskriker nu. Då hon är påklädd är Jonas är högröd i ansiktet då han tar itu med Anton som, likt alltid annars glömt bort att klä på sig och börjat med något annat. Jag böjer mina ögonfransar.

Jonas är nu påtagligt varm och irriterad slänger demonstrativt av sig kavajen.

Han ser ut att vara på väg att tuppa av. Men istället exploderar han. Nu fick det vara nog. Han klarade inte av det här. Fattade vi inte att han var sjuk?!

Jag och kidsen tittade på honom som tre frågetecken. Nej, det hade vi nog inte, för det ingick inte planen. Vi var ju tvungna att åka nu. Alltså nu, nu på en gång.  

Ja, det hade ju inte behövt vara något större problem med det. förutom den lilla faktorn att jag saknar körkort – Ja, jag vet!

Så vad gör man? Man får helt enkelt ringa räddaren i nöden. Pappa!

Efter många om och men var vi i alla fall på väg, med ny chaufför, till Uppsala och Matheos dop.

Matheo Oscar Andreas.