Jag har aldrig haft särskilt mycket tur, varken i spel eller sport. Men är man född fredag den trettonde så är väl det kanske förutsagt.

Ganska illa är det också att ha både otur och att vara en dålig förlorare.

Men å andra sidan säg det ju att ”har man tur i spel har man otur i kärlek”. Så man kan väl säga att jag har fått en schysst kompensation för min otur i form av kärlek som väger upp ganska fint.

Sent på kvällen bestämde i alla fall jag och Anton oss för att pröva vår tur, eller rättare sagt fisklycka.

Jonas hjälpte till och leta mask och så satte vi oss längst ut på bryggan insvepta i en filt med ett metspö. Jonas slog sig ned på bryggnocken och uppmanade oss att vara tysta.

– Vilket vi såklart inte kunde!

För som sanna fiskare satte vi igång och turades om att dra den ena historien värre än den andra. Anton pratade om hur han sett laxar stora som valar och jag hävdade att jag en gång fångat en firre på säkert fem kilo, minst.

Jonas höjde manade ett finger mot läpparna, och vi tystande för en stund. Men det gick bara inte att sitta där, helt tysta och bara vänta. Med resultat att vi inte heller fick någon fick, men på något sätt lyckade bli av med tre maskar. Ganska kul hade vi i alla fall, men gladast var nog fisken!