Alla småbarnsföräldrar vet vad den trettonde december betyder – Luciatåget och det stora framträdandet.

Så som vi i evinnerlighet fått höra Tipp tapp och En sockerbagare i alla olika tonarter, med alla dess gester, flera dagar innan. För att idag tillslut få klä upp de förväntansfulla små Luciafirarna i glitter eller små röda luvor.

Jag blev upphämtad av farmor och då vi kom till dagisgården mötte vi även upp morfar.

Likt otåligt väntande på SL tågen i rusningstrafiken stod vi sedan på gården tillsammans alla nära och kära och trängdes och huttrade och väntade på det stundande Luciatåget. Det skulle nämligen ske utomhus i år.

Fint. Men kallt och lite bökigt med tanke på att ungarna såklart ville ha sina Lucia- och Tomteoutfits utanpå overallen.

Ja, inte Anton dock. Han nöjde sig med sin overall och aningen förstora tomteluva med den lurviga tofsen som och då och då dinglade ned framför ansiktet. Han var också först ut av alla och ställde sig nöjd med detta mitt framför alla utan antydan på någon form av scenskräck.

”Sjung något!” ropade jag uppmuntrande.

Men han fnissade bara och vinkade ivrigt åt mig och log stort då han fick syn på farmor och morfar.

Så småningom kom fler och fler knoddar ut på gården. Tilde blev, inte helt oväntat, utburen på armen av en fröken, ofantligt söt, snoret till trots.

Med ledning av en dagisfröken tog de sedan ton och satte igång och sjunga alla de klassiska visorna. Trots att man vet precis hur det går till och det är samma sak varje år kan jag inte låta bli att tycka att det är bland det gulligaste som finns.

Hur det alltid är någon liten tomtenisse som står felvänd, medan en annan får syn på mamma eller pappa och lämnar showen för att rusa i deras famn.

Hur någon unge alltid ska sjunga väldigt mycket högre och dra ut på varje ton, medan kompisen glömt allt som har med sång att göra och föredrar att peta näsan istället.

Hur det alltid lyckats uppstå någon mindre konflikt över de där små låssasljusen som tomtenissarna ska hålla i.

Hur det trots all utveckling som sker inte kommit någon bättre typ av Luciakrona, utan fortfarande är de där otympliga plastiga gröna som man själv hade som liten som fortfarande pryder var och varannan lilltjejs huvud. Och ja, i detta tåg även en hals, då kronan under framträdandet faktiskt åkte ned över huvudet och blev som ett halsband med ljusen som galler för ansiktet på den förvånade lilla Lucian.

Ja, ni känner säkerligen igen det. Men, som sagt, fortfarande bland det gulligaste som finns!