Vad blir kombinationen av själv vara ett impulsivt kontrollfreak och vara tillsammans med någon med hakuna matata livsstil?

Jo ett par med en hel del ToDo-listor som, tvärtemot själva strategin och anledningen till listornas uppkomst, oftast åtgärdas i sista minuten utan någon större eftertanke.

Då detta har försatt oss i situationer där man stressat och pressat promt måste beta av någon punkt på listan vid en tidpunkt som inte alls passar in i vardagsruljansen har vi kommit fram till att vi måste byta taktik.

Väldigt vuxet och ansvarstagande kom vi överens om att det ska bli mindre snack (list skrivande) och mer verkstad.

En punkt som funnits med på listan var att ordna pass till kidsen inför vår kommande Spanien resa. Så varför vänta och riskera att vara för sent ute?

Vi beslöt oss därför att direkt efter jobb och hämtning av barnen hoppa in i bilen och bege oss av mot polisstationen i Solna.

Tilde gnällde ihärdigt från sin hopknölade position i barnstolen med mössan på svaj och gosse kaninen argt viftande i luften.

Anton fick i sin tur syn på en McDonald’s skylt och började därmed metodiskt tjata om att vi skulle åka dit. Inte så mycket för maten, utan som kanske de flesta ungar, med vetskapen om att det alltid medföljer en leksak i Happy Meal.

”Jo, ja, kanske efter att vi varit hos polisen”, sa jag till Anton då vi faktiskt i vårt nya planerande och ansvarsfulla leverne inte tagit ansvaret att planera in någon middag.

”Nuuuuu!” tjöt Anton.

”Sen…” svarade jag samtidigt som jag i en obekväm position försökte lugna Tilde genom att nå bak till henne och klappa henne på huvudet.

”Hur ser hon ut att må?” frågade jag Anton då jag själv inte kunde se henne på grund av barnstolens placering och höjd.

”Bra”, svarade Anton, ”hon kräks”.

Samtidigt kom bekräftelsen på det med ett hulkande läte bortifrån den bortvända bilstolen.

”Great…” mumlade Jonas samtidigt som vi svängde in till parkeringen utanför Polisen.

Efter att plocka ut, tröstat och torkat av Tilde verkade hon må bättre. Å nu när vi efter mycket om och men ändå tagit oss hit, ja då bestämde vi oss att det var lika bra att få det överstökat.

Fast det var såklart lättare sagt än gjort.

Tillskillnad från sin bror, linslusen, ville Tilde inte vara med på kort. Jonas försökte med viss möda hålla i henne och placera hennes huvud i rätt position för kameran. Samtidigt hoppade jag runt som en idiot och gjorde gester och läten för att försöka få henne att titta in i linsen och med lite tur locka fram ett leende för att hon inte skulle se allt för lidande ut.

Men stone-face-Tilde ville inte vara med på noterna. Det tog flera försök innan det tillslut blev en bild med rätt position av ansiktet för att godkännas.

Sedan var det Antons tur. Han hade såklart inget problem med att posera, fast det kanske också var just det som var problemet. Poserandet.

Han ville inte helt oväntat se cool ut, vilket man tydligen gör genom att le sammanbitet med uppskjuten haka och kisande ögon. Icke godkänd pose menade polismannen som försökte hjälpa oss. Anton var inte övertygad och fortsatte med sina Gudfadern miner tills det tillslut i alla fall blev en bild där han inte tiltade huvudet allt för mycket bakåt.

Pust. Så var vi klara och kunde packa in oss i bilen hem. Skönt!

Fast Tilde tog genast upp där vi slutat, genom att gny och gnälla och Anton drog igång med McDonald’s tjatandet.

Samma procedur, klapp, klapp på Tildes huvud och samtidigt försöka få tyst på tjatmostern.

”Hur ser Tilde ut att må nu då?” frågade Anton.

”Hon kräks igen!” rapporterade Anton sakligt.

”Great…” mumlade Jonas.

Då detta inte är första gången hon kräks under bilturer, kan man förmodligen konstatera att vår lilla sessa lider av åksjuka.

Så vi må ha fixat pass, men någon bilsemester blir inte att se fram emot.