När jag hämtade Anton på eftermiddagen upptäckte vi att hans vantar var borta – igen!

Det var dessutom hans reservpar, då de första försvann veckan dessförinnan.

Jaha, så vad gör man? Ungen måste ju ha vantar!

Så det blev en oplanerad tur upp till centrum med kidsen. Anton skötte sig relativt bra och varken snattade eller hade sönder något. Som belöning för det lovade jag honom att vi skulle ta bussen hem. För som de flesta kids i hans ålder är han otroligt intresserad av fordon i alla dess former; bilar, bussar, plan och båtar.

Väl på bussen får Anton lov att sitta själv på ett säte då han minsann lovar att sitta stilla och jag själv är tvungen att stå och hålla i vagnen. Han är mäkta stolt.

”Vad är det där?” undrar han och pekar på stoppknappen.

Jag förklarar att man trycker där för att signalera till busschauffören att man vill gå av, så att han kan stanna bussen. Anton vill därmed genast trycka på knappen. Jag hinner precis stoppa honom och gör tydligt för honom att man bara får trycka där när man faktiskt ska gå av.

Med den informationen far Anton upp som ett skott från sätet och ställer sig i mittgången klappar i händerna och busvisslar för att få alla andra passagerares uppmärksamhet.

Eller han busvisslar förstås inte, han bara tror det då han inte fattar att man ska blåsa för att få fram en vissling utan istället ger ifrån sig korta tjut i en tillräckligt hög ton för att kunna krossa glas.

Själklart ger det önskad effekt och han får allas blickar på sig. Då ler han nöjt och håller ut händerna och börjar tala högtidligt.

”Lallilopa! Lyssa mig! Inte trycka på knappen, bara när man ska gå av! Annars aja baja! Okeeej..?!”

 Någon fnittrar till, men alla nickar förstående.

En kille räcker upp handen som för att fråga något.

”Nänänä! Sitta stilla och inte trycka. Så!” avslutar Anton sitt tal.

Killen sänker sin hand.

Vadan detta? Vilken talare! Vilken pondus! Har jag avlat fram Sveriges framtida Stadsminister?

Eller kanske en reseguide för bussturer? Oavsett är hans mamma lika stolt!