Vintern tycks visst aldrig vilja ta slut och idag gjorde den sig verkligen påtaglig då det var kallt och isigt värre när jag på eftermiddagen gav mig ut för att hämta Anton.

Jag hade dragit ned mössan så långt det bara gick och gick med huvudet nedböjt och kämpade med vagnen framför mig i blåsten. Men ett svagt jämrande fick mig att titta upp och på andra sidan vägen fick jag syn på en äldre herre som låg hjälplös på marken. Så jag skyndande mig över för att försöka hjälpa honom, men det var svårare än jag trodde. Han verkade påtagligt förvirrad och hade ingen egen kraft att ta sig upp med. Jag kämpade och kämpade men han var helt enkelt för tung. Så jag hade tillslut inget annat val än att skrika på hjälp. Något som jag aldrig gjort förr och som jag var tveksam till att det skulle ge någon respons. Men just som jag började känna mig smått uppgiven stannade plötsligt en bil till och en man hoppade ut som Batman själv. Två sekunder senare var två andra hjältar framme hos oss och tillsammans lyckades vi hjälpa mannen upp på fötter.  Efter att ha säkerställt att han inte var skadad hjälpte vi honom till den närmaste busshållplatsen och såg till att han kom på.

Då jag insåg att allt gått bra kände jag mig plötsligt väldigt rörd av de människorna som kommit till undsättning och hjälpt till och jag kände att jag ville säga eller göra något för att tacka dem.

Men hur tackar man egentligen en hjälte?
Jag försökte komma på någon scen ur en film, men den enda bilden jag fick upp var då Spindelmannen hänger upp och ned och kysser Mary Jane i regnet. Och det hade nog blivit ganska konstigt om jag ställt mig på händer och försökt hångla med dem, så jag nöjde mig med att säga ett enkelt tack.

De nickade och försvann sedan lika fort som de dykt upp med jackorna fladdrandes likt mantlar i blåsten.

Väl på dagis berättade jag om händelsen för Anton.

”Så hjälpte hjältarna gubben upp”, summerade jag.

”Vem panga monstrerna?” undrade han.

”Nej alltså, de var inga monster, gubben hade halkat på isen.”

”Monstrerna puttade han?”

”Nej, nej, det var inga monster alls, bara en gubbe som halkat av sig själv och så kom hjältarna och hjälpte honom. Häftigt va?”

”Nä mamma, monstren är häftiga…”

Suck…