Barn ska inte alltid få som de vill, så sägs det. Jag håller med! I teorin, men…

Ungefär halvvägs till dagis ligger en skidstav slängd tvärs över parkvägen.

”Å nej, Lilla Anna har tappat den!” utbrast Anton.

”Har Lilla Anna och spöket Laban varit här?” frågade jag.

”Nej inte den Lilla Anna” sa Anton och himlade med ögonen som om jag vore helt hopplös.

Morsor, de verkar visst aldrig hänga med.

”Lilla Anna och Calle har tappat den!” förklarade Anton.

”Jaha, faster Anna” sa jag.

”Jaaa..!” sa Anton som nu verkligen började tappa tålamodet med sin tröga mamma.

Sedan tyckte han absolut att vi skulle ta med oss staven för att återlämna den till ”Lilla” Anna. Jag tyckte dock att vi skulle låta den ligga kvar. En livlig diskussion utböt som fick hela vår promenad att stanna upp helt.

Tillslut lackade Tilde och började skrika och jag började dessutom känna mig ganska stressad då vi nu var väldigt sena till samlingen på dagis.

Så, ja… Han fick som han ville och jag plockade med den förbannade staven så att vi kunde fortsätta vår tur.

Anton var mycket nöjd över det resultatet och sjöng glatt;

”Lilla Anna är här och Calle är här, tänk var roligt att staven är här!”

”Bläääh…!” skrek Tilde, fortfarande lack över att ha fått väntat så länge nedstoppad i sin åkpåse som en korv.

Så där gick jag med den sjungande muntergöken och den skrikande surkorven och den förbannade staven.

När Anton lämnats av på dagis (fortfarande lycklig), gick jag tillbaka med staven dit vi hittat den ifall dess rätta ägare skulle komma för att leta efter den. Lyckligtvis var den borta då det var dags för hämtning. Skönt!

Fast då fick Anton för sig en annan idé. Längst gatan där vi bor löper en trädallé med ett tjogotal träd på vardera sida. Som skydd för varje träd finns bågformade staket, eller som Anton såg det ”magiska tunnlar” som han bara måste krypa igenom.

Så barn ska inte alltid få som de vill. Jag håller med, men…