Idag var vi på dop, inte vilket dop som helst heller utan Izaks,
Jonas Gudsons.

Så i kyrkan fick Jonas vara delaktig i själva ceremonin och fick
ett faddersbevis som gjorde honom mäkta stolt.
Men då prästen sa att det var faddrarnas uppgift att hjälpa
till och föra de kristna värderingarna vidare såg jag att han
bleknade en aning.
”Jag kände mig som djävulen själv när han sa så där”, sa
Jonas efteråt.

Men jag kan garantera att även fast han inte har någon nära
relation med Gud, så kommer han bli den
bästa Gudfadern någonsin!

Så Max och Linnea, ni behöver inte oroa er, ni har gjort ett
bra val!

  

Våra egna kids satt som små änglar bredvid mig under hela kyrkovistelsen, det hade jag inte räknat med. Bara en enda gång var jag tvungen att hålla i Anton och det var då Micke och Ellinor framförde en finstämd sång, men som Anton tyckte det vore schysst att visa upp sin brakedance moves till.

 

Efter själva dopet bjöds det på fika och Tilde slukade bullar som en galning medan Anton passade på att nallade tårtdekorationerna. Fast jag antar att om det är någon gång man kan komma undan med sådant så är det medans man är liten och söt. Tilde hamnade snabbt i matkoma och däckade på Jonas bröst medans Anton, hög på socker, kom i sitt esse.

 

Då det var dags för att öppna doppresenterna kunde han helt enkelt inte sitta stilla längre och gulliga som Max och Linnea är lät de honom vara med. Äntligen fick han också överlämna vår dopgåva, en polis gåbil som Anton själv gått och suktat efter i flera dagar då den stått hemma hos oss. Det där med att ”se men inte röra” har nog aldrig varit så svårt. Men samtidigt poängterade han till alla som var på dopet att det var Izaks bil, ingen annans.

 

Izak själv var söt som bara den och charmade alla då han visade upp sitt bästa humör under hela eftermiddagen.

”Izak är en cooling!” konstaterade Anton då vi lämnade tillställningen och jag kan bara hålla med.