Det är ganska roligt att på nytt få uppleva världen ur en treårings perspektiv.

Fast det är klart, alla upptäckter är ju inte så roliga. Som idag, då Anton plötsligt insåg att han kunde böja på alla sina fingrar.

”De är av!” skrek han plötsligt rakt ut då vi satt vid frukostbordet.

”Vad är av?” undrade jag oroligt.

”Mina fingrar! Titta!” sa han panikartat och demonstrerade genom att knyta och öppna handen.

”Nej, det är inte av, de ska vara så”, försökte jag förklara.

Men det var redan försent, tårarna strömmade ned för kinderna.

”De är av!” ylade han.

Tilde joinade snabbt in i ren sympati med krokodiltårar och allt.

”Nej, nej, nej… De är inte av! De ska vara så! Titta mammas fingrar är likadana!” sa jag och viftade allt vad jag kunde samtidigt som jag försökte trösta dem båda.

Men det gjorde bara saken värre.

”Å nej!” skrek Anton ännu högre och slog förtvivlat händerna för ansiktet. ”Jag har koko-fingrar som mamma!” snyftade han olyckligt.

Dumt uttalande av koko mig.

Efter att ha ägnat en lång stund åt att böja på både mina, hans och även Tildes fingrar, samt försäkrat att de varken skulle komma blod eller trilla av, lugnade sig Anton.

”De är inte av!” konstaterade han tillslut och sken upp.

Sedan kunde vi sansat fortsätta äta vår frukost.