Jag skryter ju gärna om vilken duktig storebror Anton är och han bara växer i rollen mer och mer.

Vissa saker har dock varit svårare att förstå sig på, som tillexempel att man ska försöka vara tyst då lillasyster tar en tupplur. Vilket Anton till en början tyckte var en fruktansvärt lam idé då alla hans lekar innehåller inslag av sång, rop eller härmandet av bilsirener eller något annat högljutt.

Tills vi introducerade viskleken.

Nu viskas det i tid och otid.

Då Jonas tillexempel är i badrummet kan Anton plötsligt känna ett starkt behov av att bara måste ”viska han nånting!”, och rusar iväg.

Så i vanlig ordning får pappa inte ta sin tid ifred utan får besök av viskaren.

Senast stormade han fram och greppade Jonas öra utan förvarning.

”Mumin Tilde…” väste han fram, gav Jonas en blinkning, fnissade och gick därifrån.

Själv fick jag svar på tal då jag häromdagen då Anton tidigt på morgonen kom och kröp ned mellan mig och en sovande Jonas.

”Jag älskar dig…” viskade jag till honom.

Anton log sött och lutade sig nära mitt öra.

”Träsktroll!”