Det har helt klart skett en förändring i familjehierarkin. Det märks tydligt när vi träffar våra föräldrar (barnens mor-/farföräldrar).

Idag var det bestämt att farmor skulle hämta Anton på dagis, vilket han stolt annonserade ut redan då jag lämnade honom på morgonen.

Som jag tidigare nämnt är en hämtning av en annan familjemedlem är mamma och pappa mycket högt värderad och inger många statuspoäng hos dagispolarna.

Men farmors hämtning var även till min egen fördel då jag slapp den proceduren och dessutom fick lite bonustid med Tildis.

Efter hämtningen följde farmor med hem till oss för lite middag. Därefter erbjöd hon sig att stanna och agera barnvakt så att jag och Jonas kunde åka och handla utan kidsen. Toppen!

När vi står vid frysdiken dyker plötsligt min pappa upp.

”Hej, vi såg bilen utanför så vi förstod att ni också var här. Mamma springer nog och letar efter er!” sa han.

Två sekunder senare ringde mamma.

”Hej, var är ni?” frågade hon uppspelt.

Jag bad henne komma till frysdiken och det tog inte lång tid innan hon kom farandes med kundvagnen.

”Var är de då?” var det första hon sa.

”Anton och Tilde?”

Hon nickade ivrigt.

”Jo de är hemma med farmor”, förklarade jag.

En påtaglig besvikelse spred sig och det stora leendet tonades ned.

”Jaha…” sa hon och putade med underläppen, släktdraget till Anton kunde inte ha synt tydligare.

Med detta kan man alltså konstatera att ens föräldrar sätter barnbarnen på en piedestal och att kidsen gör detsamma med dem.
Så själv hamnar man väl någonstans där i mitten. Fast det är väl inget att klaga på då man är omgiven av så mycket kärlek!

Foto: Sportlovet 2008.
Fr v; mormor, morfar, farmor, Anton och farfar.