Jag antar att vi får skylla oss själva… Det var ju vi som introducerade Teenage Mutan Ninja Turtles för Anton för en vecka sedan. Å sedan dess är han en ninja, hela tiden!

Idag gick vi upp till centrum för att inhandla lite saker till landet, som vi åker till ikväll.
Tilde tog det lugnt i sin nya vagn och till och med Jonas var helt med på att gå runt i några affärer.
Men Anton, han var en ninja. Han hoppade runt och flaxade som om han hade sai-svärd i händerna och gjorde plötsliga utfall och rop. Inte heller svarade han då man ropade hans namn, utan endast vid sitt nya fiktiva namn Leonardo (sköldpaddan med den blåa masken). Då och då försvann han också helt så man hann bli riktigt nervös för att sedan hoppa fram med ett ”Cowabunga!” och skrämma slag på en och även alla andra i närheten.

Tillsägelser och hot var lönlösa för att få honom att skärpa till sig, så Jonas bestämde sig för att försöka vara lite pedagogisk. Han berättade att ninjor förutom att bekämpa faror även mediterar, och så visade han honom hur. Ett ganska smart drag tyckte jag. Men Anton, jag menar Leonardo, var inte intresserad av att meditera. I alla fall inte just då…

Det var först då vi gav upp och han fick sätta sig på cykeln för att vi skulle hem som han i nedförsbacken från centrum plötsligt släppte styret och slöt ögonlocken.

”Men vad gör du? Är du galen?” sa Jonas och rusade fram till undsättning.

”Nej, jag mediterar”, sa Anton/Leonardo knäppte sina händer.

Men som sagt, vi får väl skylla oss själva.