Ja, det typiska svenska sommarvädret visar sig tydligt. Klockan tjugo i tre går jag utanför porten med Tilde i vagnen för att gå och hämta Anton. Då skiner solen och vi är båda klädda därefter. Fem minuter senare börjar det regna och väl framme vid dagis är vi genomblöta. Jag en aning irriterad över detta, medan Tilde lätt skulle kunnat hoppa in som den uteblivna solens stand-in då hon fullkomligt strålade av lycka över regndropparna.

Anton som var mer förutsägande än sin mor när det gällde vädret stod på eget initiativ i hallen och höll på att klä på sig sina regnkläder då vi kom. Sedan sprang han ivrigt bort till sin cykel där han väntade otåligt på att jag skulle komma och öppna låset så att han kunde få hoppa upp.

Helt obekymrad över regnet trampade han sedan på i lugn takt medan han pratade om allt mellan himmel och jord. Men det ska aldrig heller diskuteras bara med tal när det gäller AK, utan en hel del gester och pekningar för att poängtera det han vill ha sagt tillkommer ju ständigt. Detta medför ju i sin tur att han måste kliva av och på cykeln fyrtiofjorton gånger. Ungefär halvvägs hoppade han plötsligt av cykeln på nytt och slog ut med armarna.

”Å vilket härligt väder!” utbrast han entusiastiskt.

Jag stirrade på genom min blöta hårman som hängde farmför ansiktet i tåtar.

”Tycker du?” sa jag tonlöst.

”Ja-a! Tänk vad bra det är för blommorna när det regnar!” sa Anton som en sann liten trädgårdstomte.

Jag kunde inte låta bli att börja fnissa åt hans hänryckning.

”Ha, ha, ha!” började även Tilde låtsasskratta högt och väldigt tillgjort från vagnen.

Hennes senaste grej som hon gör då hon vill ta del av ett lustigt sammanhang och som alltid bara bidrar till ännu mera skratt.

Så där stod vi sedan som tre idioter och skrattade, den ena högra än den andra, medan regnet öste ned på oss. Ganska härligt ändå…

Det finns inget dåligt väder, bara dåliga kläder, sägs det ju. Så då humöret var bytt, bytte jag och Tilde om till regnkläder då vi kom hem och så gick vi ut på gården till Jonas kom hemcyklandes.