Till kvällen verkade Tildes magknip ha gott över. Sömn – äntligen, tänkte vi!
Men denna ändlösa historia med magont ville visst inte komma till något slut. Nu var det nämligen Jonas tur att krypa ihop i fosterställning och vrida och vända sig av smärta.

"Hämnden är ljuv", tänkte jag elakt först, då jag själv haft duktigt med ont i magen de två sista dagarna på sjukhus (vilket jag inte ens nämnt) och som Jonas då bara avfärdade med en fnysning och åkt därifrån.

 

Men nu skulle det bli mer dramatiskt än så…

För tillslut gick det så långt att farfar doktorn ringde efter sjöräddningen som svarade med att skicka ut en helikopter för att hämta honom.

Utmärkelsen för världens sämsta stöttande flickvän tog jag lätt hem den kvällen.
För hur mycket jag sympatiserade med Jonas och hans elände kunde jag inte dölja hur uppspelt jag blev av att eventuellt få följa med i helikoptern. Vilket jag inte heller lyckade dölja speciellt bra. Jag vankade med pirr i magen av och an och sprang vid minsta lilla ljud ut i hopp om att det var helikoptern som anlände.

Jonas däremot var inte lika sugen på helikopterfärden och bad till och med Roffe att ringa och be dem avvakta med den att skicka den. Men då var det försent då den redan var på väg.

Jag var nu så uppspelt att jag höll på att kissa på mig. Då jag för fjärde gången besökte dass hörde jag plötsligt ljudet av de roterande helikopterbladen. Så jag rusade ut med byxorna på halvstång medan jag ivrigt vifta åt dem i luften för att de skulle se oss. Roffe stod redan utanför och viftade med en lysande iphone i brist på ficklampa. Helikoptern cirkulerade runt och runt och vi viftade och viftade. De svängde runt och kom tillbaka och vi viftade ännu mer. De försökte sig på att landa på grannens brygga men lyfte sedan och svängde runt och vi fortsatte vifta.

Efter vad som kändes som en evighet (för mina viftande armar) såg jag plötsligt hur det rörde sig bland träden och hur någon hissades ned från helikoptern i luften. Ur skogsdungen klev sedan en sjukvårdare samtidigt som hon likt i en film knäppte av sig hjälmen och med stora hjälteaktiga kliv kom och mötte mig. Hon presenterade sig och förklarade att de inte fanns tillräckligt med yta för dem att landa här. Jag visade henne till min kvidande pojkvän medan farmor Annica tog över samtalet och förklarade att det fanns en äng på andra sidan ön där det fanns gott om plats för att agera landningsplatta.

Efter att hon undersökt Jonas konstaterade hon att de var lika bra att åka in med honom till sjukhuset i Norrtälje för vidare undersökning. Sedan vände hon sig till mig.

”Nu kan du säga till Åke att han kan sluta vifta, vi såg er direkt vi kom hit vi cirkulerade bara runt i sökandet efter en landningsplats”, förklarade hon.

”Åke? Jaha, Roffe!” sa jag som nu upptäckte att han fortfarande stod där ute med iphonen riktad mot skyn.

 
Så efter att fått klartecken att helikoptern kunnat landa på andra sidan åkte jag, Roffe och sjukvårdaren över dit i båt med den dubbelvikta Jonas.

Men trots det kunde han inte sluta skämta och rollen som hjälplös sjukling spelade han inge vidare även om det var uppenbart att han hade ont.

Till beskådan för en liten folksamling som skapats runt helikoptern fick Jonas sedan kliva ombord. Då kom det definitiva beskedet att det inte fanns någon plats för mig.

Mina tarvliga försök att prata in mig hjälpte inte ett dugg och jag fick snopet ställa mig bland de övriga i folkmassan för att se på då helikoptern majestätisk lyfte och nästan blåste bort oss med dess kraft.

 

Ja ni märker ju själva hur den här historien om stackars Jonas i all min egoism kom att handla om mig.

Jonas själv var även tydlig med att klargöra det för mig med hans sista ord innan de lyfte, då jag talade om att jag inte kunde följa med;
”Bra!”