Idag kom faster Anna över med sin fina stora lilla mage och fikade med mig och Tildis.

Nu är det inte långt kvar tills bebben (lill’kusinen) kommer, så spännande! Därför är det inte så konstigt att det blev en hel del prat om graviditet, bebisar och BB. Något som verkar vara ganska genomgående för alla par som väntar barn är skillnaden mellan mamman och pappan när det gäller förväntningarna inför förlossningen.

Som mamma går man nog igenom alla möjliga olika scenarier om kan tänkas inträffa och oroar sig för stort som litet. Så man läser på och försöker förbereda sig så gott det går. Om man kunde skulle man gärna vilja köra en genrepetition innan så att man också fick chans att coacha pappan om hur han ska agera.

Pappan själv däremot verkar ta det hela med ro. När det är dags är det väl bara att man åker in till BB, krystar lite, får ut bebisen, klipper navelsträngen och så – taadaa – färdigt!

Å andra sidan hade en genrepetition i mitt fall varit helt i onödan då inget blev som jag hade trott eller förväntat mig och jag behövde inte alls tala om för Jonas vad han skulle göra för han känner mig så väl att det räckte att bara gå på instinkt.

Dessutom, när det gäller faster Anna och Calle kan jag inte tänka mig ett bättre par/team lämpade att bli föräldrar. Jag och Jonas var(är!) långt ifrån lika sansade även om jag tycker att vi har blivit är grymt bra team ändå.

Efter att Anna följt med och hämtat Anton från dagis, så att han fick se magen och kramas lite, var hon tvungen att springa iväg på ett tandläkarbesök.

Då passade Anton på att ställa mig mot väggen.

”Mamma, hur kommer bebisen ut ur magen?”

Ja just det… Bra fråga, men hur ger man ett bra svar på det?! (Så var man svettig igen!)

Urusel som jag är på att ljuga kom helt enkelt inte på något annat än att säga hur det faktiskt går till.

Sedan höll jag andan och hoppades att jag inte skadad hans unga oförstörda och oskyldiga sinne för gott.

”Jahaa” sa han bara och nickade som om han förstått.

Jag andades ut, han verkade okej.

”Så om man har snopp kan man inte pluppa ut bebisar?” frågade han sedan.

”Helt rätt!” sa jag, imponerad över hans snabba och helt korrekta slutsats.

”Jahaa… Berätta igen nu!”

Lättad över hans reaktion fick jag sedan på begäran berätta fem-sex gånger om hur bebisar kommer ut ur magen och varje gång blev han lika imponerad.

Nu hoppas jag bara att det dröjer innan han frågar om hur bebisarna kommer in i magen..!