Jag vet att det hör till att vara trotsig när man är tre år. Inget konstigt med det. Man har ju fått höra historier av andra föräldrar, så man var väl någorlunda beredd. Men att det skulle vara så intensivt… Pust..!

Man märker också så klart och tydligt vilket inflytande de äldre barnen på dagis har.

För ett tag sen när jag var och droppade Anton på dagis var det en av femåringarna som blev tillrättavisad av en fröken då han höll på att bråka.

”Du bestämmer inte över mig! Du är inte min mamma!” skrek ungen tillbaka.

Jag såg på Anton hur han tog in varje ord och gest som kom från femåringen.

Så till idag… När Anton hade bråkat med mig om precis allting fick jag tillslut nog och sa till honom på skarpen att han fick göra som jag sa eller gå och ställa sig i hallen till han lugnat ned sig.

”Jag är inte din mamma!” skrek han då till mig.

Jag blev nästan lite full i skratt torts hans ilskna blick. Jag förstod ju precis vad det var han ville få fram – att jag inte hade rätten att säga åt honom vad han skulle göra – men så fel det kom ut.

Anton själv rynkade sedan pannan som om han inte heller tyckte att det han nyss sagt riktigt gick ihop.

”Nej, Anton du är inte min mamma. Det vore ju hel koko. Hur skulle jag fått plats i din mage?” sa jag och böjde mig ned och kurade ihop mig bredvid honom för att demonstrera hur stor jag var.

Då kunde han inte låta bli att fnissa och vips var striden avledd och över…

Schackmatt plutten!